Månad: maj 2025

Försvarsmaktens ansvar – från PFAS till ”tomma skåp

kkrvaht_1_2005_4Ladda ner

När Rickard Malmström (MP) i maj 2025 skrev på Svenska Dagbladets debattsida om Försvarsmaktens ansvar att sanera PFAS-föroreningar, satte han fingret på något som handlar om mer än miljögifter i grundvattnet. Frågan rör i grunden försvarets vilja – och ibland ovilja – att ta fullt ansvar när det gäller.

Försvarsmakten har en unik position i Sverige. Myndigheten åtnjuter ett starkt förtroende och en hög grad av respekt, inte minst i tider av ökade säkerhetspolitiska spänningar. Men den respekten får inte bli en frisedel från granskning. När föroreningarna från tidigare verksamhet hotar dricksvattnet i Uppsala och på andra platser, räcker det inte att hänvisa till långsamma processer och juridiska prövningar. Att vänta på domar eller formella beslut är inte ansvarstagande – det är att skjuta problemet framför sig.

Historien visar dessutom att detta inte är något nytt. I artikeln Att undvika offentlighetsprincipen (2005) beskriver Evabritta Wallberg hur Försvarsmakten under årtionden utvecklat en kultur där insyn ofta ses som ett problem, inte en självklarhet. Metoderna har varierat: att inte diarieföra känsliga handlingar, att gallra eller förstöra dokument, att föra över material till privata arkiv där tillgången kan begränsas. Ibland har sekretessen haft stöd i lagen – men inte sällan har den drivits längre än lagens avsikt.

Det finns ett mönster här: öppenhet och insyn fungerar utmärkt när det gynnar Försvarsmakten själv, men när information riskerar att skada myndighetens anseende eller blotta misstag, blir det plötsligt fråga om sekretess, interna utredningar och försvunna dokument.

Malmströms krav på öppenhet i PFAS-frågan är därför mer än en lokal miljöfråga – det är ett test på om Försvarsmakten är villig att bryta med ett historiskt mönster. För i slutändan handlar det inte bara om att sanera förgiftad mark, utan om att sanera en kultur där ansvarstagande alltför ofta väger lätt mot myndighetens egenintresse.

Sverige förtjänar ett försvar som inte bara skyddar landet från yttre hot, utan också står rakryggat i mötet med den egna befolkningen – även när det blåser.

Ett år efter Kalla Fakta–skandalen — två myndigheter, två verkligheter

Det har gått drygt ett år sedan Kalla Fakta väckte kritik genom att granska en omstridd anmälan från Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF). Myndigheten fick hård kritik för att inskränka pressfriheten, men har sedan dess tonat ner tonläget och ägnat sig åt mer traditionella aktiviteter som opinionsmätningar, seminarier och faktabaserade rapporter. Idag utlyser MPF en uppsatstävling; ”Pris till bästa uppsats inom psykologiskt försvar eller otillbörlig informationspåverkan”. Rådigt.

MPF är fortfarande ung som myndighet. Mandatet är tydligt: ingen propaganda mot den egna befolkningen, all verksamhet ska vara faktabaserad och syfta till att motverka desinformation – inte skapa den. Det gör det relativt enkelt att granska deras arbete mot öppna och tydliga kriterier.

Militära psyops — en annan spelplan

Försvarsmaktens psykologiska operationsförband (psyops) verkar under helt andra förutsättningar. Det finns inga uttryckliga svenska lagar som förbjuder psyops på svensk mark, mot svenska medborgare, och medier kan i vissa situationer definieras som legitima mål.

Till skillnad från MPF är militär psyops per definition påverkansverksamhet. När företrädare deltar i mediala sammanhang, erbjuder ”hemlig inblick” eller paketerar ett budskap, kan det finnas ett strategiskt syfte som inte alltid är uppenbart för publiken. Här krävs vaksamhet.

ip_201617__465Ladda ner

Tre uppmärksammade medieinslag

Under de senaste åren har flera mediala berättelser fått stort genomslag:

  1. ”Nätverket som kartlade försvarets hemligheter” (Gräns, Sveriges Radio)
  2. ”Militärnördarna som blev ett hot mot Sverige” (Gräns, Sveriges Radio)
  3. ”Möparna som blev en säkerhetsrisk för Sverige” (föredrag av säkerhetskonsultbolag)

Gemensamt för dessa är att de beskriver ett nätforum där privatpersoner samlade in och delade information om svenska försvarsanläggningar. Berättelserna bygger till stor del på säkerhetstjänsters och militära företrädares bedömningar av att detta inneburit ett allvarligt hot.

Hovrättens dom: Narrativet håller inte juridiskt

I november 2024 kom dock en hovrättsdom som frikände forumets ägare från åtalet om grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Domen slår fast att:

  • Ingen av uppgifterna i målet var hemlig i lagens mening.
  • Uppgifterna var hämtade från öppna källor och sammanställning av sådana är inte straffbar i sig.
  • Åklagarsidan hade inte preciserat vilka konkreta uppgifter som skulle vara hemliga.

Det här innebär att den juridiska prövningen kommit till en helt annan slutsats än det som framställts i medieinslagen.

Medialt narrativ kontra juridiskt klarlagt

Påstående i mediaHovrättens slutsats
Forumet hanterade ”hemliga militära uppgifter”Ingen av uppgifterna var hemlig enligt lag.
Sammanställningen av uppgifterna i sig var brottsligSammanställning av öppna källor är inte straffbar.
Forumets verksamhet utgjorde ett direkt säkerhetshotIngen straffbar gärning kunde styrkas, även om viss information kan vara känslig.

Vad betyder detta för granskningen framåt?

För MPF är granskningen relativt okomplicerad – deras uppdrag är öppet och lagstadgat. Felsteg kan identifieras genom att mäta deras insatser mot tydliga ramar.

För militära psyops är situationen mer komplex. De verkar i ett oreglerat juridiskt landskap, där syftet ofta är att påverka målgrupper och där media kan vara en kanal i påverkanskedjan. När berättelser om säkerhetshot formuleras, bör journalister och publik inte bara fråga vad som sägs – utan också varför det sägs och av vem.

Fortsätt granska — oavsett avsändare

MPF har idag utlyst ett pris till bästa uppsats inom psykologiskt försvar och otillbörlig informationspåverkan, med sista datum för inlämning den 1 oktober 2025. Det är ett exempel på att även staten vill uppmuntra till forskning och analys inom detta område.

Men för att detta ska bli mer än en symbolisk gest krävs att samma kritiska granskning riktas mot alla statliga aktörer – civila som militära. Vi behöver en offentlighet där budskap, narrativ och informationskampanjer från myndigheter alltid kan granskas på lika villkor, oavsett om de presenteras som faktabaserat försvar eller strategisk påverkan. Den vaksamheten är inte bara ett journalistiskt ansvar, utan en demokratisk nödvändighet.