Kategori: Röjd information

Landerholm frias – men vad är egentligen ”hemligt”?

Attunda tingsrätt har nu meddelat sin dom i målet mot Henrik Landerholm, tidigare nationell säkerhetsrådgivare. Han frias från åtalet om vårdslöshet med hemlig uppgift.

Domstolens slutsatser

Tingsrätten konstaterar att handlingarna som glömts kvar i ett hotellrum var säkerhetsskyddsklassificerade och att de ”rört förhållanden av hemlig natur” där ett röjande till främmande makt kunde medföra men för Sveriges säkerhet. Detta byggdes på menbedömningar från Regeringskansliet, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, och vittnena (bl.a. FM101 och Säpos Martin Wagner) ansågs trovärdigt ha redogjort för varför ett röjande skulle vara menligt – även om vissa uppgifter redan var offentliga i andra sammanhang.

Domstolen fann också att handlingarna hade blivit röjda, i och med att de under en tid befunnit sig utom Landerholms kontroll och blivit tillgängliga för obehöriga.

Men avgörande för frikännandet blev rekvisitet grov oaktsamhet. Tingsrätten konstaterar att Landerholm agerat oaktsamt, men inte så flagrant att det når upp till grovt oaktsamt. Därmed frias han från ansvar.

Känslig natur är inte samma sak som hemlig

Domen väcker dock fler frågor än den besvarar. Rätten konstaterar att uppgifterna haft en ”känslig natur” – men känslig är inte detsamma som juridiskt hemlig. Här blir begreppsförvirringen tydlig:

  • Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen innebär att en myndighet inte lämnar ut uppgifter.
  • Säkerhetsskyddsklassificering (”kvalificerat hemlig”, ”hemlig”, ”konfidentiell”, ”begränsat hemlig”) är en administrativ etikett för att ange vilken skada ett röjande kan orsaka.
  • Hemlig uppgift i brottsbalkens mening kräver mer: att uppgiften faktiskt rör ett förhållande av hemlig natur och inte redan är känd eller självröjande.

Att handlingarna skickats via Regeringskansliets ”röda nät”, där endast uppgifter upp till klassen begränsat hemlig får förekomma, gör bilden ännu mer oklar. Det står alltså inte i domen vilken klassificering dokumenten hade, bara att de bedömdes som känsliga och säkerhetsskyddsklassificerade.

Ett återkommande mönster

Detta är inte första gången vi ser detta. När Försvarsmakten eller MUST gör menbedömningar av civila eller ”obekväma” aktörer blir slutsatserna ofta kategoriska: materialet stämplas som hemligt och menligt. I domstol har dessa bedömningar återkommande visat sig vara bristfälliga.

Samtidigt – när ÖB Sverker Göranson 2013 uttalade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka, och frågan väcktes om han röjt rikets säkerhet – valde chefsåklagaren Tomas Lindstrand att inte ens inleda förundersökning. Göransons uttalande ansågs bygga på öppna uppgifter.

Vems bedömning ska väga tyngst?

Här finns parallellen till Landerholm. Han har själv, som nationell säkerhetsrådgivare, bedömt att handlingarna inte innehöll hemliga uppgifter. Trots detta har tre myndigheter i efterhand klassat materialet som hemligt och menligt.

Domen friar Landerholm för att han inte varit grovt oaktsam – men lämnar obesvarat om uppgifterna faktiskt var hemliga i brottsbalkens mening. Och därmed kvarstår kärnfrågan: vem avgör i praktiken vad som är hemligt – den professionella aktören som hanterar materialet, eller myndigheterna som i efterhand gör menbedömningar?

Lantmäteriets läcka – när statens slarv gör medborgaren till måltavla

Stockholm, augusti 2025 – Lantmäteriet har de senaste månaderna skakats av avslöjanden om hur sekretessbelagd information om svenska skyddsobjekt och försvarsanläggningar varit fritt tillgänglig i myndighetens digitala arkiv. Avslöjandena visar inte bara på brister i informationssäkerheten – de blottar också en rättslig verklighet där enskilda medborgare riskerar att åtalas för uppgifter som i själva verket kan ha läckt från staten själv.

Vad som läckte

I Lantmäteriets digitala e-tjänster har det funnits:

  • Detaljerade uppgifter om försvarsanläggningar – berganläggningar, krisledningsplatser och andra skyddsobjekt av militär betydelse.
  • Skyddade personuppgifter – bland annat fastighetsägare med sekretesskyddad identitet.
  • Information som i fel händer kan ge en samlad bild av totalförsvarets infrastruktur.

Trots interna varningar fortsatte systemet att vara öppet under flera år. När visselblåsare slog larm försökte ledningen enligt Expressens uppgifter identifiera källor och radera interna chattar.

När staten slarvar – medborgaren får bevisa sin oskuld

Ett nyligen avgjort hovrättsfall illustrerar hur lätt enskilda kan hamna i skottlinjen.
En person åtalades för grov obehörig befattning med hemlig uppgift efter att på ett privat forum ha delat uppgifter om försvarsanläggningar – uppgifter som enligt honom var hämtade från öppna källor.

Åklagarna byggde åtalet på att en sammanställning av öppna uppgifter kunde anses hemlig. Hovrätten konstaterade dock att lagen kräver att uppgifterna i sig rör förhållanden av ”hemlig natur” för att vara straffbara – och att åklagarna inte visat att så var fallet. Personen friades helt.

Kopplingen till Lantmäteriets läcka

Om liknande uppgifter kan hämtas ur myndigheters öppna system – som i Lantmäteriets fall – skapas en farlig situation.
Medborgare som utan ont uppsåt laddar ner, diskuterar eller bearbetar sådan information kan plötsligt befinna sig under Säpos lupp och i en brottsprocess, trots att källorna är öppna och tillgängliga för alla.

Det gör att statens egna brister i informationshantering riskerar att leda till rättsosäkerhet för enskilda, där det i praktiken blir medborgaren som måste visa att materialet inte är hemligt och att inget brott begåtts.

Ett mönster som oroar

  • När staten brister i sin informationssäkerhet kan samma uppgifter hamna i allmänhetens händer.
  • När dessa uppgifter används eller sammanställs – även om de är hämtade från helt öppna källor – riskerar enskilda att åtalas och behöva försvara sig mot allvarliga anklagelser.
  • Rättsprocessen kan i sig bli en tung börda, även vid friande dom.

Slutsats

Lantmäteriets läcka är mer än en teknisk och administrativ skandal. Den visar att när staten misslyckas med att skydda känslig information, är det ofta den enskilde som får betala priset – juridiskt, ekonomiskt och personligt. Och det sker i ett rättssystem där bevisbördan i praktiken kan hamna på medborgaren, även när staten är den som slarvat från början.