När Uppdrag granskning hittar en av Sveriges mest bevakade islamister i Ukraina – medaljerad, leende, och handskakande med president Zelenskyj – blir frågan inte hur han kom dit. Frågan är hur vi blev ett land där Säkerhetspolisen kan säga ”inte vi”, och ändå ha full kontroll.
För det är svårt att se det här som en isolerad miss. Det är snarare ännu ett exempel på den svenska säkerhetsapparatens egen innovationsförmåga: när man inte kan utvisa ett säkerhetshot – exporterar man det.
En hjälte på drift
Viktor Gaziev var en av de sex imamer som Säpo 2019 klassade som hot mot rikets säkerhet. Han kunde inte utvisas eftersom han riskerade tortyr i hemlandet, så han sattes under strikt övervakning. Internationellt efterlyst, utan pass, daglig anmälningsplikt vid Gävle polisstation – och ändå lyckas han sommaren 2023 dyka upp i krigets Ukraina som drönaroperatör, dekorerad för insatser vid fronten.
Gaziev hävdar att Säpo pressade honom att resa. Att myndigheten till och med kontaktade hans exfru, med löftet att honskulle få hjälp med sin medborgarskapsansökan om han bara försvann. Och att han sedan eskorterades till Ukraina av Must, den militära underrättelsetjänsten.
Säpo förnekar allt. Must vill inte kommentera.
Och där står vi – med två versioner som båda är lika förödande.
Antingen talar Gaziev sanning, vilket innebär att svenska myndigheter aktivt fört ut en person som de själva anser farlig.
Eller så ljuger han – och då har Säpo tappat kontrollen över en övervakad individ, utan pass, som ändå lyckats passera flera landsgränser.
Båda alternativen borde vara skäl nog för en regeringskris.
I stället får vi en intervju där Säpos operative chef lugnt försäkrar att ”vi bedriver inte den typ av verksamhet som påstås här.”
Den laglösa zonen
Men kanske är just det problemet: Säpo bedriver en typ av verksamhet som aldrig behöver påstås. Den sker i den gråzon där lagtext möter sekretess och försvinner.
För Säpo är inte en vanlig myndighet. Den har polisiära befogenheter, underrättelsemandat, hemliga register och egna källskydd – men ingen löpande parlamentarisk tillsyn. Ingen JO-granskning i realtid. Ingen extern kontroll av hur de definierar ”säkerhetshot”.
Och när kontrollen uteblir, händer något märkligt: lagen blir en rekommendation.
Det där har fler än Gaziev fått erfara.
När Säpo inte kan åtala, använder de andra vägar: socialtjänsten, Skatteverket, ibland till och med skolor. Det räcker med en intern notering om ”säkerhetsintresse” för att civila myndigheter ska börja agera. Jag har själv sett hur de lämnar anmälningar till socialtjänsten mitt under vårdnadstvister – flera år efter att ärenden lagts till handlingarna – utan att någon ifrågasätter motivet.
Det är samma mekanism som i Gazievs fall: ett självförsörjande system som inte behöver juridiska beslut för att ingripa, bara känslan av att det ”vore bra om”.
De hemliga namnen
Och när Säpo väl agerar, gör de det ibland under namn som inte existerar.
I flera utredningar har utredare använt identiteter som saknar lagstöd – icke kvalificerade, icke beslutade, icke kontrollerade. Handläggare signerar beslag, förhör misstänkta och skriver rapporter under fingerade namn som ”Magnus Pettersson” eller ”Lena Svensson”, trots att deras verkliga identiteter är helt andra.
När man frågar varför, får man svaret ”på grund av sekretess”.
Problemet är att dessa alias inte är godkända skyddsidentiteter enligt lagen. De är egna konstruktioner, skapade inom myndigheten själv. Ingen extern nämnd har beslutat dem, ingen Säkerhets- och integritetsskyddsnämnd granskar dem. Det är ett parallellt identitetssystem – utan lagstöd, utan spårbarhet, utan ansvar.
Att misstänkta förhörs av människor vars namn inte existerar i folkbokföringen borde vara en mardröm för varje rättsstat. Men i Sverige räcker det med ett ”vi kan varken bekräfta eller dementera” för att förvandla det till rutin.
Ingen tillsyn, inget minne
Den formella tillsynen över Säpo utövas av regeringen och Riksrevisionen – vilket i praktiken betyder att ingen ser vad som händer förrän långt efteråt. Det finns ingen fortlöpande, oberoende kontroll. Riksrevisionen granskar system, inte handlingar. Regeringen styr via regleringsbrev, inte ansvar.
Det är en konstruktion byggd på förtroende – i en verksamhet där förtroende är det enda man inte ska kräva.
När något väl blir offentligt, är det nästan alltid genom journalister, inte genom myndighetstillsyn. Gaziev hittades inte av Regeringskansliet eller Justitiedepartementet – utan av SVT.
Och det är kanske den mest talande bilden av allt: i Sverige har vi en säkerhetspolis som kan spåra drönare över Östersjön, men inte vet var deras egna säkerhetshot befinner sig förrän public service knackar på.
Rikets säkerhet – en flexibel term
I det ljuset blir Gaziev bara en logisk konsekvens av den kultur som vuxit fram.
När Säpo inte kan utvisa, exporterar de.
När de inte kan åtala, rapporterar de.
När de inte kan förklara, sekretessbelägger de.
Och när någon frågar vem som fattade besluten – ja, då visar det sig att den personen inte existerar.
Det är ett system där rättssäkerhet har ersatts av handlingsfrihet, och där den som drabbas inte ens får veta vem som drabbade honom.
Man kan förstå varför vissa på Säpo kallar det ”flexibilitet”.
För vem vill inte kunna välja mellan att vara polis, underrättelsetjänst, diplomat och socialtjänst – beroende på veckodag och medieklimat?
Men flexibilitet är inte ett rättsstatligt ideal.
När staten börjar skapa egna regler för när lagen gäller, är det inte längre medborgaren som är problemet – utan staten själv.
