När Säpo inte kan utvisa – exporterar de problemet

När Uppdrag granskning hittar en av Sveriges mest bevakade islamister i Ukraina – medaljerad, leende, och handskakande med president Zelenskyj – blir frågan inte hur han kom dit. Frågan är hur vi blev ett land där Säkerhetspolisen kan säga ”inte vi”, och ändå ha full kontroll.

För det är svårt att se det här som en isolerad miss. Det är snarare ännu ett exempel på den svenska säkerhetsapparatens egen innovationsförmåga: när man inte kan utvisa ett säkerhetshot – exporterar man det.

En hjälte på drift

Viktor Gaziev var en av de sex imamer som Säpo 2019 klassade som hot mot rikets säkerhet. Han kunde inte utvisas eftersom han riskerade tortyr i hemlandet, så han sattes under strikt övervakning. Internationellt efterlyst, utan pass, daglig anmälningsplikt vid Gävle polisstation – och ändå lyckas han sommaren 2023 dyka upp i krigets Ukraina som drönaroperatör, dekorerad för insatser vid fronten.

Gaziev hävdar att Säpo pressade honom att resa. Att myndigheten till och med kontaktade hans exfru, med löftet att honskulle få hjälp med sin medborgarskapsansökan om han bara försvann. Och att han sedan eskorterades till Ukraina av Must, den militära underrättelsetjänsten.

Säpo förnekar allt. Must vill inte kommentera.
Och där står vi – med två versioner som båda är lika förödande.

Antingen talar Gaziev sanning, vilket innebär att svenska myndigheter aktivt fört ut en person som de själva anser farlig.
Eller så ljuger han – och då har Säpo tappat kontrollen över en övervakad individ, utan pass, som ändå lyckats passera flera landsgränser.

Båda alternativen borde vara skäl nog för en regeringskris.
I stället får vi en intervju där Säpos operative chef lugnt försäkrar att ”vi bedriver inte den typ av verksamhet som påstås här.”

Den laglösa zonen

Men kanske är just det problemet: Säpo bedriver en typ av verksamhet som aldrig behöver påstås. Den sker i den gråzon där lagtext möter sekretess och försvinner.

För Säpo är inte en vanlig myndighet. Den har polisiära befogenheter, underrättelsemandat, hemliga register och egna källskydd – men ingen löpande parlamentarisk tillsyn. Ingen JO-granskning i realtid. Ingen extern kontroll av hur de definierar ”säkerhetshot”.

Och när kontrollen uteblir, händer något märkligt: lagen blir en rekommendation.

Det där har fler än Gaziev fått erfara.
När Säpo inte kan åtala, använder de andra vägar: socialtjänsten, Skatteverket, ibland till och med skolor. Det räcker med en intern notering om ”säkerhetsintresse” för att civila myndigheter ska börja agera. Jag har själv sett hur de lämnar anmälningar till socialtjänsten mitt under vårdnadstvister – flera år efter att ärenden lagts till handlingarna – utan att någon ifrågasätter motivet.

Det är samma mekanism som i Gazievs fall: ett självförsörjande system som inte behöver juridiska beslut för att ingripa, bara känslan av att det ”vore bra om”.

De hemliga namnen

Och när Säpo väl agerar, gör de det ibland under namn som inte existerar.
I flera utredningar har utredare använt identiteter som saknar lagstöd – icke kvalificerade, icke beslutade, icke kontrollerade. Handläggare signerar beslag, förhör misstänkta och skriver rapporter under fingerade namn som ”Magnus Pettersson” eller ”Lena Svensson”, trots att deras verkliga identiteter är helt andra.

När man frågar varför, får man svaret ”på grund av sekretess”.

Problemet är att dessa alias inte är godkända skyddsidentiteter enligt lagen. De är egna konstruktioner, skapade inom myndigheten själv. Ingen extern nämnd har beslutat dem, ingen Säkerhets- och integritetsskyddsnämnd granskar dem. Det är ett parallellt identitetssystem – utan lagstöd, utan spårbarhet, utan ansvar.

Att misstänkta förhörs av människor vars namn inte existerar i folkbokföringen borde vara en mardröm för varje rättsstat. Men i Sverige räcker det med ett ”vi kan varken bekräfta eller dementera” för att förvandla det till rutin.

Ingen tillsyn, inget minne

Den formella tillsynen över Säpo utövas av regeringen och Riksrevisionen – vilket i praktiken betyder att ingen ser vad som händer förrän långt efteråt. Det finns ingen fortlöpande, oberoende kontroll. Riksrevisionen granskar system, inte handlingar. Regeringen styr via regleringsbrev, inte ansvar.

Det är en konstruktion byggd på förtroende – i en verksamhet där förtroende är det enda man inte ska kräva.

När något väl blir offentligt, är det nästan alltid genom journalister, inte genom myndighetstillsyn. Gaziev hittades inte av Regeringskansliet eller Justitiedepartementet – utan av SVT.

Och det är kanske den mest talande bilden av allt: i Sverige har vi en säkerhetspolis som kan spåra drönare över Östersjön, men inte vet var deras egna säkerhetshot befinner sig förrän public service knackar på.

Rikets säkerhet – en flexibel term

I det ljuset blir Gaziev bara en logisk konsekvens av den kultur som vuxit fram.
När Säpo inte kan utvisa, exporterar de.
När de inte kan åtala, rapporterar de.
När de inte kan förklara, sekretessbelägger de.
Och när någon frågar vem som fattade besluten – ja, då visar det sig att den personen inte existerar.

Det är ett system där rättssäkerhet har ersatts av handlingsfrihet, och där den som drabbas inte ens får veta vem som drabbade honom.

Man kan förstå varför vissa på Säpo kallar det ”flexibilitet”.
För vem vill inte kunna välja mellan att vara polis, underrättelsetjänst, diplomat och socialtjänst – beroende på veckodag och medieklimat?

Men flexibilitet är inte ett rättsstatligt ideal.
När staten börjar skapa egna regler för när lagen gäller, är det inte längre medborgaren som är problemet – utan staten själv.

När säkerhetslagen blir spioneri-light – en recension av TV4:s reportage

I kvällens TV4 Nyheterna rapporteras det om att brotten mot rikets säkerhet ökar med över 50 procent på fem år och pekar på en tydlig koppling till kriget i Ukraina. Det låter dramatiskt. Men när man granskar inslaget närmare blir det tydligt att begreppen glider in i varandra på ett sätt som riskerar att förleda tittarna.

Skyddslagen ≠ Brott mot rikets säkerhet

I artikeln slås olaga intrång på skyddsobjekt och olovlig avbildning ihop med ”brott mot rikets säkerhet”. Det är en problematisk formulering. Skyddslagen är en ordnings- och säkerhetslag, tänkt att reglera tillträde och fotografering på vissa platser. Att någon tar en selfie framför Säpos högkvarter eller fotar sin värnpliktige son på P7 i Skåne är juridiskt långt ifrån spioneri eller landsförräderi. Men i inslaget placeras dessa handlingar i samma kategori som underrättelseverksamhet riktad mot Sverige.

Här blir det tydligt hur narrativet dras åt psykologisk påverkan: att förknippa vardagliga, ibland slarviga handlingar med främmande makts informationsinhämtning.

Fler mål efter lagändring – inte främst på grund av Ryssland

TV4 lyfter fram Rysslands aggressivitet och Nato-inträdet som förklaring till ökningen. Men man bortser från en avgörande faktor: lagändringen 2023. Fram till dess var det faktiskt lagligt att fotografera skyddsobjekt om avbildningen skulle publiceras, eftersom grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet stod över skyddslagen. Först efter lagändringen blev det möjligt att på allvar driva mål om avbildningsförbud. Att antalet domar ökar därefter är därför knappast förvånande – men i inslaget förklaras det istället med att ”Ryssland bedriver mer kartläggning”.

När Bosse Bärkorg blir en säkerhetsrisk

Försvarsmakten citeras i reportaget med orden: ”Det är bara en tidsfråga innan någon dör.” Det gäller privatpersoner som oavsiktligt råkar kliva in på ett övningsfält under pågående skjutning. Men i artikeln blandas dessa farliga situationer ihop med helt andra brottskategorier. Att en pensionär med stavar vandrar in på fel område är inte samma sak som att fotografera ett skyddsobjekt, och definitivt inte samma sak som att bedriva underrättelseverksamhet åt främmande makt.

Forskningsnarrativ och psyops

Att forskaren David Bergman återigen ges stort utrymme är talande. Han har tidigare drivit linjen att militära ”överintresserade” privatpersoner är ett hot mot rikets säkerhet – en ståndpunkt som i domstol visat sig ohållbar. Genom att lyfta fram honom får TV4 inslaget en expertstämpel, men samtidigt förstärks det narrativ där civila nyfikna eller ovarsamma personer klumpas ihop med potentiella spioner.

Slutsats: Mer dramatik än analys

Det är bra att medierna granskar säkerhetsmål, men det är olyckligt när juridiskt skilda kategorier blandas samman för att skapa dramatik. Skyddslagen är inte spionerilagstiftning. Att brott enligt skyddslagen ökat efter lagändringen 2023 är inte samma sak som att Sverige står under massiv spionattack.

TV4:s inslag hade tjänat på en tydligare uppdelning:

  • Brott mot rikets säkerhet i egentlig mening (spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift).
  • Brott mot skyddslagen (tillträdes- och fotoförbud).

När dessa skillnader suddas ut blir resultatet en nyhetsrapportering som riskerar att förstärka rädsla snarare än förståelse.

När rekvisiten flyter ihop – fallet Landerholm och tidigare erfarenheter

Rättegången mot Henrik Landerholm om vårdslöshet med hemlig uppgift är på många sätt unik. Det är första gången en sittande nationell säkerhetsrådgivare prövas i domstol. Samtidigt känns åklagarens argument märkligt bekanta. Mats Ljungqvist driver tre linjer:

  1. Det krävs inte att någon faktiskt tagit del av uppgifterna – det räcker att handlingarna kan ha röjts.
  2. Uppgifterna kan skada Sveriges säkerhet om främmande makt får tag på dem.
  3. Handlingarna var hemliga – eftersom de byggde på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, och bedömts så av MUST.

På ytan ser det stringent ut. Men vid närmare granskning blir det problematiskt.

Två rekvisit som blandas ihop

Lagen skiljer på två saker:

  • Att en uppgift är hemlig (den ska vara belagd med sekretess).
  • Att ett röjande kan skada rikets säkerhet.

Det är inte så enkelt som att det ena automatiskt leder till det andra. Ändå är det just denna sammanblandning vi ser i Landerholm-fallet: åklagaren argumenterar som om själva risken för skada per automatik innebär att uppgifterna är hemliga.

Frågan om ”självröjande” uppgifter

En central fråga som återkommer i både detta mål och tidigare är: är uppgifterna i materialet av sådan karaktär att en person med kunskap på området kan sluta sig till dem, även om de inte uttryckligen anges?

Detta är ett viktigt rättssäkerhetsmoment. Om det räcker att pussla ihop öppna eller vaga uppgifter för att påstå att hemligheter röjs, riskerar hela systemet att bli godtyckligt. Det kan leda till att även trivial information klassas som hemlig, enbart för att någon med expertis skulle kunna dra slutsatser av den.

Ljungqvists linje – även tidigare

Det här är heller inte första gången Ljungqvist driver detta resonemang. I det mål där jag själv stod åtalad för grov obehörig befattning med hemlig uppgift var upplägget snarlikt:

  • Att det inte spelade någon roll om uppgifterna verkligen röjts.
  • Att det var tillräckligt att påstå att främmande makt kunde ha nytta av dem.
  • Att det faktum att uppgifter bedömts av Försvarsmakten i sig gjorde dem hemliga.

Men när hovrätten till sist prövade saken kom en helt annan bild fram.

Hovrätten om Säpo och Försvarsmakten

Domstolen konstaterade bland annat att Försvarsmaktens och Säpos underlag inte var tillräckligt robust. Det fanns en tendens att hänvisa till säkerhetsklassificering som ett slags facit, utan att belägga varför uppgifter faktiskt skulle vara sekretessbelagda eller vilken konkret skada som skulle uppstå vid ett röjande.

Med andra ord: åklagarens logik höll inte när den prövades mot lagens krav. Det räcker inte att säga att något låterhemligt. Det måste också visas varför det är hemligt och på vilket sätt rikets säkerhet riskeras – och dessutom om materialet faktiskt innehåller uppgifter som är självröjande för någon med expertkunskap.

Landerholm – déjà vu?

Nu står alltså rikets egen säkerhetsrådgivare åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. Oavsett utgången kommer domen att väcka stor uppmärksamhet. Men den principiella frågan kvarstår: ska vi verkligen acceptera att åklagaren slirar på gränsen mellan vad som är hemligt, vad som kan vara skadligt och vad en expert kan sluta sig till?

Om rättssäkerheten ska ha någon tyngd krävs tydliga rekvisit – och en myndighetskultur som respekterar dem. Annars riskerar vi att alla uppgifter som bedömts av Försvarsmakten eller Säpo per automatik stämplas som hemliga. Det vore en rättsstat på mycket tunn is.

Ett år efter Kalla Fakta–skandalen — två myndigheter, två verkligheter

Det har gått drygt ett år sedan Kalla Fakta väckte kritik genom att granska en omstridd anmälan från Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF). Myndigheten fick hård kritik för att inskränka pressfriheten, men har sedan dess tonat ner tonläget och ägnat sig åt mer traditionella aktiviteter som opinionsmätningar, seminarier och faktabaserade rapporter. Idag utlyser MPF en uppsatstävling; ”Pris till bästa uppsats inom psykologiskt försvar eller otillbörlig informationspåverkan”. Rådigt.

MPF är fortfarande ung som myndighet. Mandatet är tydligt: ingen propaganda mot den egna befolkningen, all verksamhet ska vara faktabaserad och syfta till att motverka desinformation – inte skapa den. Det gör det relativt enkelt att granska deras arbete mot öppna och tydliga kriterier.


Militära psyops — en annan spelplan

Försvarsmaktens psykologiska operationsförband (psyops) verkar under helt andra förutsättningar. Det finns inga uttryckliga svenska lagar som förbjuder psyops på svensk mark, mot svenska medborgare, och medier kan i vissa situationer definieras som legitima mål.

Till skillnad från MPF är militär psyops per definition påverkansverksamhet. När företrädare deltar i mediala sammanhang, erbjuder ”hemlig inblick” eller paketerar ett budskap, kan det finnas ett strategiskt syfte som inte alltid är uppenbart för publiken. Här krävs vaksamhet.


Tre uppmärksammade medieinslag

Under de senaste åren har flera mediala berättelser fått stort genomslag:

  1. ”Nätverket som kartlade försvarets hemligheter” (Gräns, Sveriges Radio)
  2. ”Militärnördarna som blev ett hot mot Sverige” (Gräns, Sveriges Radio)
  3. ”Möparna som blev en säkerhetsrisk för Sverige” (föredrag av säkerhetskonsultbolag)

Gemensamt för dessa är att de beskriver ett nätforum där privatpersoner samlade in och delade information om svenska försvarsanläggningar. Berättelserna bygger till stor del på säkerhetstjänsters och militära företrädares bedömningar av att detta inneburit ett allvarligt hot.


Hovrättens dom: Narrativet håller inte juridiskt

I november 2024 kom dock en hovrättsdom som frikände forumets ägare från åtalet om grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Domen slår fast att:

  • Ingen av uppgifterna i målet var hemlig i lagens mening.
  • Uppgifterna var hämtade från öppna källor och sammanställning av sådana är inte straffbar i sig.
  • Åklagarsidan hade inte preciserat vilka konkreta uppgifter som skulle vara hemliga.

Det här innebär att den juridiska prövningen kommit till en helt annan slutsats än det som framställts i medieinslagen.


Medialt narrativ kontra juridiskt klarlagt

Påstående i mediaHovrättens slutsats
Forumet hanterade ”hemliga militära uppgifter”Ingen av uppgifterna var hemlig enligt lag.
Sammanställningen av uppgifterna i sig var brottsligSammanställning av öppna källor är inte straffbar.
Forumets verksamhet utgjorde ett direkt säkerhetshotIngen straffbar gärning kunde styrkas, även om viss information kan vara känslig.

Vad betyder detta för granskningen framåt?

För MPF är granskningen relativt okomplicerad – deras uppdrag är öppet och lagstadgat. Felsteg kan identifieras genom att mäta deras insatser mot tydliga ramar.

För militära psyops är situationen mer komplex. De verkar i ett oreglerat juridiskt landskap, där syftet ofta är att påverka målgrupper och där media kan vara en kanal i påverkanskedjan. När berättelser om säkerhetshot formuleras, bör journalister och publik inte bara fråga vad som sägs – utan också varför det sägs och av vem.


Fortsätt granska — oavsett avsändare

MPF har idag utlyst ett pris till bästa uppsats inom psykologiskt försvar och otillbörlig informationspåverkan, med sista datum för inlämning den 1 oktober 2025. Det är ett exempel på att även staten vill uppmuntra till forskning och analys inom detta område.

Men för att detta ska bli mer än en symbolisk gest krävs att samma kritiska granskning riktas mot alla statliga aktörer – civila som militära. Vi behöver en offentlighet där budskap, narrativ och informationskampanjer från myndigheter alltid kan granskas på lika villkor, oavsett om de presenteras som faktabaserat försvar eller strategisk påverkan. Den vaksamheten är inte bara ett journalistiskt ansvar, utan en demokratisk nödvändighet.

Kammaråklagaren och de osynliga ryssarna

En svensk studie i paranoia, prestige och parkeringsövervakning.

Det är inte lätt att vara åklagare i Sverige år 2024.
Man kan knappt ta sig till Ica utan att en DL-skyltad Skoda Octavia, körd av trötta diplomater i för stora rockar, plötsligt dyker upp bakom ens kundvagn. En del människor hade kallat det slump. Mats Ljungqvist kallar det underrättelseverksamhet.

För enligt Expressen ”känner sig” Ljungqvist kartlagd – av ryska spioner som i sitt bristande tålamod valt att köra runt i fullt märkta diplomatbilar. En metod så listig att den måste ha planerats av samma underrättelsetjänst som en gång tyckte att Novitjok på dörrhandtag var en diskret gest.

Kanske har de valt just Mats Ljungqvist för att han – trots Riksenheten för säkerhetsmåls envetna skäggkrav – är den som är lättast att få syn på? En man som på håll utstrålar ”rikets säkerhet, men också lite tid över för intervjuer”.

I Expressens reportage berättar han att ryssarna ”försöker ta reda på vilka mobiltelefoner vi har”. Man ser det framför sig: en rysk agent, gömd bakom en fikarondell i Solna, utrustad med en gammal Nokia och en notisapp från 2011.

Det verkligt imponerande är dock hur effektivt Ljungqvist själv, med mediernas hjälp, bidrar till just den kartläggning han oroar sig för. För den dag Ryssland verkligen undrade vem som leder de svenska spionmålen, behövde de bara öppna kvällstidningen.
Där står allt: namn, bild, bostadsområde, arbetsplats, tjänstebil, citat, analys, ljudklipp – allt levererat i 4K-upplösning.

Om det här är sekretess, så är det en mycket svensk variant: transparent, vänlig och tillgänglig för alla.

Säpo – numera mer kommenterande än operativa – säger sig vara ”väl medvetna” om situationen, men att det är ”svårt att ingripa”. Det är förståeligt.
Wienkonventionen förbjuder visserligen att man stoppar diplomatbilar, men inte att man slutar prata offentligt om sina hemliga säkerhetsrutiner.

Kanske är det här den nya svenska doktrinen: försvar genom öppenhet. Ju mer vi berättar om våra svagheter, desto mindre intressanta blir de. Ett slags nationell motsvarighet till ”du kan inte mobba mig om jag redan gjort det själv”.

Så medan DL-bilarna rullar vidare i sakta mak längs Valhallavägen, fortsätter åklagaren att tala ut i pressen om hur han blivit skuggad – av samma bil, två gånger, på olika platser.
Det är naturligtvis mycket oroande. Eller så är det bara någon som glömde att Stockholm är en rätt liten stad.

Förhoppningsvis inser våra myndigheter snart att det mest effektiva sättet att skydda rikets hemligheter kanske inte är att ge dem till Expressen i exklusiv intervju.
Men det är klart – om man ändå utgår från att telefonen är avlyssnad, kan man ju lika gärna tala direkt till publiken.