Kategori: Skyddsobjekt

När säkerheten blir hemlig för säkerhetens skull – avbildningsförbudet som urholkar demokratin

När 43 ansvariga utgivare nyligen krävde att regeringen undantar journalistiken från skyddslagens avbildningsförbud satte de fingret på något mycket större än pressfrihet.
Det handlar om hur en lagstiftning som skulle skydda rikets säkerhet i praktiken kommit att underminera både rättssäkerheten och tilltron till staten.

Ett lagrum som få förstår – och ännu färre kan tillämpa

Sedan den 1 januari 2023 gäller skyddslagens avbildningsförbud även när journalister samlar in material enligt tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagen.
Ett foto, en filmsnutt – till och med en miljöbeskrivning – av ett skyddsobjekt kan därmed vara brottslig.
Men ingen vet riktigt vilka objekt som omfattas. Listan över skyddsobjekt är hemlig, och länsstyrelserna hänvisar till sekretess när medier begär ut den.

Resultatet är en absurd rättsordning: det är möjligt att dömas för att ha brutit mot ett förbud vars geografiska räckvidd inte går att ta reda på.
Det är inte säkerhet. Det är rättsosäkerhet.

Nulliteter i säkerhetssystemet

Problemen stannar inte där. Under flera år har även beslutsfattandet bakom militära skyddsobjekt vilat på ogiltig grund.
När Försvarsmakten 2013 införde sina militärregioner saknade dessa giltigt bemyndigande att fatta skyddsobjektsbeslut. Först 2021 – åtta år senare – fastställdes delegationen formellt i SOFO NAT (FM 2021-2061:2).

Beslut som fattats under den mellanliggande perioden är därför nulliteter – rättsligt ogiltiga.
Trots det har sådana beslut legat till grund för avbildningsförbud och i vissa fall för åtal.
Det betyder att människor i praktiken kunnat ställas inför rätta för att ha brutit mot ett beslut som aldrig haft rättsverkan.

Hos länsstyrelserna, där motsvarande beslut fattas civilt, är processerna öppna, diarieförda och rättsligt hållfasta.
Inom det militära systemet har i stället en tyst kultur vuxit fram där formalia ses som ett störmoment. Resultatet är ett skyddssystem utan tydlig rättsgrund.

Myndigheterna själva har slagit larm

Detta är ingen yttre kritik – det är myndigheterna själva som pekat på problemen.
I ett internt PM från Lantmäteriet (2015) framgår att besluten om avbildningsförbud ofta är otydliga och ibland felaktiga. Myndigheten medger att man inte gör egna sekretessbedömningar utan följer objektsägares önskemål och att redigering av flygbilder ibland görs ”för omfattande”.
PM:et konstaterar att en bild inte kan anses hemlig om objektet redan är fullt synligt på publika karttjänster.

Redan Säkerhetspolisen (2008) gick längre: i sitt remissvar till regeringen ifrågasatte myndigheten ”om förbudet mot avbildning är av något värde i dag”, med hänvisning till att satellitbilder och öppna tjänster redan gör detaljerad information tillgänglig.
Säpo betonade att verkligt skydd handlar om informationssäkerhet, inte om att förbjuda kameror.

När både Lantmäteriet och Säpo – två av landets mest säkerhetsinriktade myndigheter – ifrågasätter själva nyttan av avbildningsförbudet, är det ett tydligt tecken på att något gått grundläggande fel.

Norge visar en annan väg

Medan Sverige gör listan över skyddsobjekt hemlig, redovisar Norge öppet sina forbudsområder på en karta som administreras av Nasjonal sikkerhetsmyndighet (NSM).
Karttjänsten nsm.geodataonline.no/sensorapp gör det möjligt för fotografer, drönarpiloter och medier att kontrollera restriktioner i förväg.

Systemet bygger på tydlighet: vem som helst kan se var det är förbjudet att fotografera, medan andra områden är fria.
För särskilt känsliga installationer finns i stället varslingsplikt, inte total hemlighet.
Det norska synsättet är enkelt: säkerheten skyddas av ansvar och teknik, inte av osäkerhet och rädsla.

Avbildningsförbudet har blivit ett självändamål

Det som skulle skydda totalförsvaret har förvandlats till ett instrument för administrativ sekretess.
Myndigheter åberopar skyddsobjekt för att undvika insyn, trots att själva lagen förutsätter att ett skyddsobjekt inte får avslöja hemlig verksamhet genom sin existens.
Om en byggnad blir ”hemlig” så fort någon tar en bild, har det verkliga skyddet redan brustit.

Reform krävs – inte fler skyltar

Regeringen bör omgående se över skyddslagen. Tre enkla steg skulle återställa både förnuft och förtroende:

  1. Inför ett försvarlighetsrekvisit: journalistiskt arbete och annan legitimerad dokumentation ska inte vara brottslig.
  2. Gör beslutsprocessen rättssäker: ogiltiga beslut ska inte kunna ligga till grund för straff.
  3. Skapa transparens: offentlig karta över skyddsobjekt och avbildningsförbud, på samma sätt som i Norge.

Säkerheten stärks av öppenhet – inte av mörker

Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga sitt skydd på hemliga kartor, ogiltiga beslut och hot mot journalister.
Rikets säkerhet skyddas bäst av ett system som medborgarna förstår och har förtroende för.

Det ska inte vara brottsligt att visa verkligheten – särskilt inte när demokratin prövas.

Skyddsobjektsbeslut och delegationsordning – en blind fläck i säkerhetssystemet

Sedan 2017 har jag varit indragen i en rättsprocess om obehörig befattning med hemlig uppgift. I samband med den processen både breddade och fördjupade jag mina kunskaper – inte bara om själva brottsrubriceringen utan också om militära skyddsobjekt och de processer som omger dem.

Det ledde mig in på att studera delegationsordningen för skyddsobjektsbeslut – och bilden som framträder är allt annat än tydlig.

Här är en förenklad tidslinje:

  • 2010-04 – Skyddslagen (2010:305): Regeringen fattar beslut.
  • 2010-06 – Skyddsförordningen (2010:523): Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
  • 2010-10 – FFS 2010:5: FM Insatschef ges mandat, med möjlighet att delegera.
  • 2010-12 – HKV-bemyndigande (10 910:50559): C INSATS delegerar till Insatsstabens J3.
  • 2013-01 – Militärregionorganisationen inrättas – men utan giltigt bemyndigande.
  • 2013-11 – FFS 2013:1: öppnar för C MR, men endast om C INSATS uttryckligen beslutar.
  • 2017-12 – FFS 2017:11: bekräftar C MR, men samma villkor gäller.
  • 2018-01 – HKV Order (FM 2018-967:6): föreskriver att ändringen ska gälla ”tills reviderad SOFO NAT utges”.
  • 2018–2020 – Ingen reviderad SOFO NAT utges. Beslutsrätten låg därför kvar hos J3/C INSATS. MR-beslut under denna period är därmed starkt ifrågasättbara.
  • 2021-03 – SOFO NAT (FM 2021-2061:2): först här fastställs tydligt delegering till både J3 och MR.
  • 2022–2025 – FIB/ArbO (bl.a. FIB 2022:6) bekräftar delegationsordningen i bilagorna.

 Konsekvensen: Under nästan åtta år fanns militärregionerna organisatoriskt – men utan rättsligt hållbart bemyndigande att fatta beslut om militära skyddsobjekt. Det är inte en bagatell, utan påverkar både giltigheten i besluten och rättssäkerheten för dem som åtalats för brott mot skyddslagen.

Och detta är bara det första steget. Efter själva beslutet ska skyddsobjektet också etableras i praktiken – med skyltning, inpasseringskontroll och bevakning. Där har det genom åren förekommit brister: fel skyltar, ogiltiga skyltar eller inga skyltar alls. För tredje man blir det då närmast omöjligt att veta vad som faktiskt gäller.

Hos Länsstyrelserna är kontrasten tydlig: beslutsvägarna är enkla, transparenta och rättsligt hållfasta.

När skyddsobjektsbeslut fattas av obehörig beslutsfattare råder nullitet – beslutet gäller helt enkelt inte. Just därför har militärregionerna i efterhand tvingats fatta nya, korrekta beslut för att försöka “städa upp” i systemet.