Månad: september 2025

Skyddsobjektsbeslut och delegationsordning – en blind fläck i säkerhetssystemet

Sedan 2017 har jag varit indragen i en rättsprocess om obehörig befattning med hemlig uppgift. I samband med den processen både breddade och fördjupade jag mina kunskaper – inte bara om själva brottsrubriceringen utan också om militära skyddsobjekt och de processer som omger dem.

Det ledde mig in på att studera delegationsordningen för skyddsobjektsbeslut – och bilden som framträder är allt annat än tydlig.

Här är en förenklad tidslinje:

  • 2010-04 – Skyddslagen (2010:305): Regeringen fattar beslut.
  • 2010-06 – Skyddsförordningen (2010:523): Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
  • 2010-10 – FFS 2010:5: FM Insatschef ges mandat, med möjlighet att delegera.
  • 2010-12 – HKV-bemyndigande (10 910:50559): C INSATS delegerar till Insatsstabens J3.
  • 2013-01 – Militärregionorganisationen inrättas – men utan giltigt bemyndigande.
  • 2013-11 – FFS 2013:1: öppnar för C MR, men endast om C INSATS uttryckligen beslutar.
  • 2017-12 – FFS 2017:11: bekräftar C MR, men samma villkor gäller.
  • 2018-01 – HKV Order (FM 2018-967:6): föreskriver att ändringen ska gälla ”tills reviderad SOFO NAT utges”.
  • 2018–2020 – Ingen reviderad SOFO NAT utges. Beslutsrätten låg därför kvar hos J3/C INSATS. MR-beslut under denna period är därmed starkt ifrågasättbara.
  • 2021-03 – SOFO NAT (FM 2021-2061:2): först här fastställs tydligt delegering till både J3 och MR.
  • 2022–2025 – FIB/ArbO (bl.a. FIB 2022:6) bekräftar delegationsordningen i bilagorna.

 Konsekvensen: Under nästan åtta år fanns militärregionerna organisatoriskt – men utan rättsligt hållbart bemyndigande att fatta beslut om militära skyddsobjekt. Det är inte en bagatell, utan påverkar både giltigheten i besluten och rättssäkerheten för dem som åtalats för brott mot skyddslagen.

Och detta är bara det första steget. Efter själva beslutet ska skyddsobjektet också etableras i praktiken – med skyltning, inpasseringskontroll och bevakning. Där har det genom åren förekommit brister: fel skyltar, ogiltiga skyltar eller inga skyltar alls. För tredje man blir det då närmast omöjligt att veta vad som faktiskt gäller.

Hos Länsstyrelserna är kontrasten tydlig: beslutsvägarna är enkla, transparenta och rättsligt hållfasta.

När skyddsobjektsbeslut fattas av obehörig beslutsfattare råder nullitet – beslutet gäller helt enkelt inte. Just därför har militärregionerna i efterhand tvingats fatta nya, korrekta beslut för att försöka “städa upp” i systemet.

Landerholm frias – men vad är egentligen ”hemligt”?

Attunda tingsrätt har nu meddelat sin dom i målet mot Henrik Landerholm, tidigare nationell säkerhetsrådgivare. Han frias från åtalet om vårdslöshet med hemlig uppgift.

Domstolens slutsatser

Tingsrätten konstaterar att handlingarna som glömts kvar i ett hotellrum var säkerhetsskyddsklassificerade och att de ”rört förhållanden av hemlig natur” där ett röjande till främmande makt kunde medföra men för Sveriges säkerhet. Detta byggdes på menbedömningar från Regeringskansliet, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, och vittnena (bl.a. FM101 och Säpos Martin Wagner) ansågs trovärdigt ha redogjort för varför ett röjande skulle vara menligt – även om vissa uppgifter redan var offentliga i andra sammanhang.

Domstolen fann också att handlingarna hade blivit röjda, i och med att de under en tid befunnit sig utom Landerholms kontroll och blivit tillgängliga för obehöriga.

Men avgörande för frikännandet blev rekvisitet grov oaktsamhet. Tingsrätten konstaterar att Landerholm agerat oaktsamt, men inte så flagrant att det når upp till grovt oaktsamt. Därmed frias han från ansvar.

Känslig natur är inte samma sak som hemlig

Domen väcker dock fler frågor än den besvarar. Rätten konstaterar att uppgifterna haft en ”känslig natur” – men känslig är inte detsamma som juridiskt hemlig. Här blir begreppsförvirringen tydlig:

  • Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen innebär att en myndighet inte lämnar ut uppgifter.
  • Säkerhetsskyddsklassificering (”kvalificerat hemlig”, ”hemlig”, ”konfidentiell”, ”begränsat hemlig”) är en administrativ etikett för att ange vilken skada ett röjande kan orsaka.
  • Hemlig uppgift i brottsbalkens mening kräver mer: att uppgiften faktiskt rör ett förhållande av hemlig natur och inte redan är känd eller självröjande.

Att handlingarna skickats via Regeringskansliets ”röda nät”, där endast uppgifter upp till klassen begränsat hemlig får förekomma, gör bilden ännu mer oklar. Det står alltså inte i domen vilken klassificering dokumenten hade, bara att de bedömdes som känsliga och säkerhetsskyddsklassificerade.

Ett återkommande mönster

Detta är inte första gången vi ser detta. När Försvarsmakten eller MUST gör menbedömningar av civila eller ”obekväma” aktörer blir slutsatserna ofta kategoriska: materialet stämplas som hemligt och menligt. I domstol har dessa bedömningar återkommande visat sig vara bristfälliga.

Samtidigt – när ÖB Sverker Göranson 2013 uttalade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka, och frågan väcktes om han röjt rikets säkerhet – valde chefsåklagaren Tomas Lindstrand att inte ens inleda förundersökning. Göransons uttalande ansågs bygga på öppna uppgifter.

Vems bedömning ska väga tyngst?

Här finns parallellen till Landerholm. Han har själv, som nationell säkerhetsrådgivare, bedömt att handlingarna inte innehöll hemliga uppgifter. Trots detta har tre myndigheter i efterhand klassat materialet som hemligt och menligt.

Domen friar Landerholm för att han inte varit grovt oaktsam – men lämnar obesvarat om uppgifterna faktiskt var hemliga i brottsbalkens mening. Och därmed kvarstår kärnfrågan: vem avgör i praktiken vad som är hemligt – den professionella aktören som hanterar materialet, eller myndigheterna som i efterhand gör menbedömningar?

När säkerhetslagen blir spioneri-light – en recension av TV4:s reportage

I kvällens TV4 Nyheterna rapporteras det om att brotten mot rikets säkerhet ökar med över 50 procent på fem år och pekar på en tydlig koppling till kriget i Ukraina. Det låter dramatiskt. Men när man granskar inslaget närmare blir det tydligt att begreppen glider in i varandra på ett sätt som riskerar att förleda tittarna.

Skyddslagen ≠ Brott mot rikets säkerhet

I artikeln slås olaga intrång på skyddsobjekt och olovlig avbildning ihop med ”brott mot rikets säkerhet”. Det är en problematisk formulering. Skyddslagen är en ordnings- och säkerhetslag, tänkt att reglera tillträde och fotografering på vissa platser. Att någon tar en selfie framför Säpos högkvarter eller fotar sin värnpliktige son på P7 i Skåne är juridiskt långt ifrån spioneri eller landsförräderi. Men i inslaget placeras dessa handlingar i samma kategori som underrättelseverksamhet riktad mot Sverige.

Här blir det tydligt hur narrativet dras åt psykologisk påverkan: att förknippa vardagliga, ibland slarviga handlingar med främmande makts informationsinhämtning.

Fler mål efter lagändring – inte främst på grund av Ryssland

TV4 lyfter fram Rysslands aggressivitet och Nato-inträdet som förklaring till ökningen. Men man bortser från en avgörande faktor: lagändringen 2023. Fram till dess var det faktiskt lagligt att fotografera skyddsobjekt om avbildningen skulle publiceras, eftersom grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet stod över skyddslagen. Först efter lagändringen blev det möjligt att på allvar driva mål om avbildningsförbud. Att antalet domar ökar därefter är därför knappast förvånande – men i inslaget förklaras det istället med att ”Ryssland bedriver mer kartläggning”.

När Bosse Bärkorg blir en säkerhetsrisk

Försvarsmakten citeras i reportaget med orden: ”Det är bara en tidsfråga innan någon dör.” Det gäller privatpersoner som oavsiktligt råkar kliva in på ett övningsfält under pågående skjutning. Men i artikeln blandas dessa farliga situationer ihop med helt andra brottskategorier. Att en pensionär med stavar vandrar in på fel område är inte samma sak som att fotografera ett skyddsobjekt, och definitivt inte samma sak som att bedriva underrättelseverksamhet åt främmande makt.

Forskningsnarrativ och psyops

Att forskaren David Bergman återigen ges stort utrymme är talande. Han har tidigare drivit linjen att militära ”överintresserade” privatpersoner är ett hot mot rikets säkerhet – en ståndpunkt som i domstol visat sig ohållbar. Genom att lyfta fram honom får TV4 inslaget en expertstämpel, men samtidigt förstärks det narrativ där civila nyfikna eller ovarsamma personer klumpas ihop med potentiella spioner.

Slutsats: Mer dramatik än analys

Det är bra att medierna granskar säkerhetsmål, men det är olyckligt när juridiskt skilda kategorier blandas samman för att skapa dramatik. Skyddslagen är inte spionerilagstiftning. Att brott enligt skyddslagen ökat efter lagändringen 2023 är inte samma sak som att Sverige står under massiv spionattack.

TV4:s inslag hade tjänat på en tydligare uppdelning:

  • Brott mot rikets säkerhet i egentlig mening (spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift).
  • Brott mot skyddslagen (tillträdes- och fotoförbud).

När dessa skillnader suddas ut blir resultatet en nyhetsrapportering som riskerar att förstärka rädsla snarare än förståelse.