Månad: augusti 2025

När rekvisiten flyter ihop – fallet Landerholm och tidigare erfarenheter

Rättegången mot Henrik Landerholm om vårdslöshet med hemlig uppgift är på många sätt unik. Det är första gången en sittande nationell säkerhetsrådgivare prövas i domstol. Samtidigt känns åklagarens argument märkligt bekanta. Mats Ljungqvist driver tre linjer:

  1. Det krävs inte att någon faktiskt tagit del av uppgifterna – det räcker att handlingarna kan ha röjts.
  2. Uppgifterna kan skada Sveriges säkerhet om främmande makt får tag på dem.
  3. Handlingarna var hemliga – eftersom de byggde på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, och bedömts så av MUST.

På ytan ser det stringent ut. Men vid närmare granskning blir det problematiskt.

Två rekvisit som blandas ihop

Lagen skiljer på två saker:

  • Att en uppgift är hemlig (den ska vara belagd med sekretess).
  • Att ett röjande kan skada rikets säkerhet.

Det är inte så enkelt som att det ena automatiskt leder till det andra. Ändå är det just denna sammanblandning vi ser i Landerholm-fallet: åklagaren argumenterar som om själva risken för skada per automatik innebär att uppgifterna är hemliga.

Frågan om ”självröjande” uppgifter

En central fråga som återkommer i både detta mål och tidigare är: är uppgifterna i materialet av sådan karaktär att en person med kunskap på området kan sluta sig till dem, även om de inte uttryckligen anges?

Detta är ett viktigt rättssäkerhetsmoment. Om det räcker att pussla ihop öppna eller vaga uppgifter för att påstå att hemligheter röjs, riskerar hela systemet att bli godtyckligt. Det kan leda till att även trivial information klassas som hemlig, enbart för att någon med expertis skulle kunna dra slutsatser av den.

Ljungqvists linje – även tidigare

Det här är heller inte första gången Ljungqvist driver detta resonemang. I det mål där jag själv stod åtalad för grov obehörig befattning med hemlig uppgift var upplägget snarlikt:

  • Att det inte spelade någon roll om uppgifterna verkligen röjts.
  • Att det var tillräckligt att påstå att främmande makt kunde ha nytta av dem.
  • Att det faktum att uppgifter bedömts av Försvarsmakten i sig gjorde dem hemliga.

Men när hovrätten till sist prövade saken kom en helt annan bild fram.

Hovrätten om Säpo och Försvarsmakten

Domstolen konstaterade bland annat att Försvarsmaktens och Säpos underlag inte var tillräckligt robust. Det fanns en tendens att hänvisa till säkerhetsklassificering som ett slags facit, utan att belägga varför uppgifter faktiskt skulle vara sekretessbelagda eller vilken konkret skada som skulle uppstå vid ett röjande.

Med andra ord: åklagarens logik höll inte när den prövades mot lagens krav. Det räcker inte att säga att något låterhemligt. Det måste också visas varför det är hemligt och på vilket sätt rikets säkerhet riskeras – och dessutom om materialet faktiskt innehåller uppgifter som är självröjande för någon med expertkunskap.

Landerholm – déjà vu?

Nu står alltså rikets egen säkerhetsrådgivare åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. Oavsett utgången kommer domen att väcka stor uppmärksamhet. Men den principiella frågan kvarstår: ska vi verkligen acceptera att åklagaren slirar på gränsen mellan vad som är hemligt, vad som kan vara skadligt och vad en expert kan sluta sig till?

Om rättssäkerheten ska ha någon tyngd krävs tydliga rekvisit – och en myndighetskultur som respekterar dem. Annars riskerar vi att alla uppgifter som bedömts av Försvarsmakten eller Säpo per automatik stämplas som hemliga. Det vore en rättsstat på mycket tunn is.

Rättslös i rikets namn – när staten anklagar men vägrar förklara

Föreställ dig att du en dag får beskedet att du inte längre är välkommen på din arbetsplats. Inga detaljer, inga bevis, bara ett kort samtal: ”Du gick inte igenom säkerhetsprövningen.” Därefter blir du avstängd, utan möjlighet att veta varför – och utan chans att försvara dig.

Det var precis vad som hände en kvinna vid ett stort hamnföretag i Göteborg. Hon hade levt ett stillsamt liv, utan några konflikter med lagen. Ändå stämplades hon som ett ”hot mot rikets säkerhet”. Unionens jurist beskrev hennes situation som ”Kafka-lik” – en rättslöshet där individen saknar varje möjlighet att bemöta en osynlig anklagelse.

När säkerhet blir ett svepskäl

Kvinnans fall är inte unikt. Det illustrerar i stället ett systemfel: att Säkerhetspolisen (Säpo) kan slå fast att någon utgör ett hot, utan att det behöver förklaras eller bevisas. Konsekvenserna för individen blir enorma – arbetet försvinner, ryktet förstörs, framtiden krossas – men anklagelserna förblir höljda i dunkel.

När SVT:s Uppdrag granskning granskade fallet med den kinesiska journalisten som nu utvisas på livstid, försvarade Säpo sitt agerande med att det finns ett ”gediget material”. Men vad detta material innehåller avslöjas inte. Varken den drabbade, media eller allmänheten får någon inblick.

Riksrevisionens kritik

Det är inte bara enskilda fall som pekar på brister. Riksrevisionen konstaterade nyligen att Säpo lider av otydlig intern styrning, bristande rutiner och ineffektiva processer. Även regeringens styrning av myndigheten anses vara för svag. Resultatet blir att de beslut som kan avgöra människors liv ofta vilar på osäkra grunder.

När människor stämplas som säkerhetsrisker, men besluten fattas i ett system med dessa brister, är det inte bara en rättsstatlig fara – det är en systemrisk.

MÖP-utredningarna – ett varnande exempel

Samma mönster återkommer i de uppmärksammade utredningarna mot så kallade MÖP:ar (”militärt överintresserade personer”). Här drogs människor in i fleråriga processer, ofta under medial uppmärksamhet, med påståenden om brott mot rikets säkerhet. Men när fallen väl nådde domstol höll inte anklagelserna. Friande domar blev facit.

Ändå var skadan redan skedd: människor hade förlorat arbete, relationer och år av sina liv. Säpos utredningar hade inte bara visat sig bristfälliga – de hade samtidigt skapat irreparabla konsekvenser för enskilda.

Ett återkommande mönster

När man lägger pusslet av dessa fall framträder ett oroväckande mönster:

  • Anklagelserna är vaga.
  • Besluten är hemliga.
  • Konsekvenserna för individen är livsavgörande.
  • Granskningen är bristfällig eller obefintlig.

Det handlar i grunden om makt utan ansvarsutkrävande. Staten kan anklaga, avskeda, utvisa – men vägrar förklara varför.

Rättsstatens grundprinciper hotas

Att skydda rikets säkerhet är en självklar statlig uppgift. Men när säkerhet används som ett svepskäl för att undandra beslut från insyn och prövning, blir det något helt annat: ett hot mot rättsstatens själva fundament.

För vad är värst för samhället på lång sikt – ett säkerhetshot som kan bemötas i öppen rättsprocess, eller en säkerhetstjänst som systematiskt undandrar sina beslut från granskning?

Lantmäteriets läcka – när statens slarv gör medborgaren till måltavla

Stockholm, augusti 2025 – Lantmäteriet har de senaste månaderna skakats av avslöjanden om hur sekretessbelagd information om svenska skyddsobjekt och försvarsanläggningar varit fritt tillgänglig i myndighetens digitala arkiv. Avslöjandena visar inte bara på brister i informationssäkerheten – de blottar också en rättslig verklighet där enskilda medborgare riskerar att åtalas för uppgifter som i själva verket kan ha läckt från staten själv.

Vad som läckte

I Lantmäteriets digitala e-tjänster har det funnits:

  • Detaljerade uppgifter om försvarsanläggningar – berganläggningar, krisledningsplatser och andra skyddsobjekt av militär betydelse.
  • Skyddade personuppgifter – bland annat fastighetsägare med sekretesskyddad identitet.
  • Information som i fel händer kan ge en samlad bild av totalförsvarets infrastruktur.

Trots interna varningar fortsatte systemet att vara öppet under flera år. När visselblåsare slog larm försökte ledningen enligt Expressens uppgifter identifiera källor och radera interna chattar.

När staten slarvar – medborgaren får bevisa sin oskuld

Ett nyligen avgjort hovrättsfall illustrerar hur lätt enskilda kan hamna i skottlinjen.
En person åtalades för grov obehörig befattning med hemlig uppgift efter att på ett privat forum ha delat uppgifter om försvarsanläggningar – uppgifter som enligt honom var hämtade från öppna källor.

Åklagarna byggde åtalet på att en sammanställning av öppna uppgifter kunde anses hemlig. Hovrätten konstaterade dock att lagen kräver att uppgifterna i sig rör förhållanden av ”hemlig natur” för att vara straffbara – och att åklagarna inte visat att så var fallet. Personen friades helt.

Kopplingen till Lantmäteriets läcka

Om liknande uppgifter kan hämtas ur myndigheters öppna system – som i Lantmäteriets fall – skapas en farlig situation.
Medborgare som utan ont uppsåt laddar ner, diskuterar eller bearbetar sådan information kan plötsligt befinna sig under Säpos lupp och i en brottsprocess, trots att källorna är öppna och tillgängliga för alla.

Det gör att statens egna brister i informationshantering riskerar att leda till rättsosäkerhet för enskilda, där det i praktiken blir medborgaren som måste visa att materialet inte är hemligt och att inget brott begåtts.

Ett mönster som oroar

  • När staten brister i sin informationssäkerhet kan samma uppgifter hamna i allmänhetens händer.
  • När dessa uppgifter används eller sammanställs – även om de är hämtade från helt öppna källor – riskerar enskilda att åtalas och behöva försvara sig mot allvarliga anklagelser.
  • Rättsprocessen kan i sig bli en tung börda, även vid friande dom.

Slutsats

Lantmäteriets läcka är mer än en teknisk och administrativ skandal. Den visar att när staten misslyckas med att skydda känslig information, är det ofta den enskilde som får betala priset – juridiskt, ekonomiskt och personligt. Och det sker i ett rättssystem där bevisbördan i praktiken kan hamna på medborgaren, även när staten är den som slarvat från början.