Informationssäkerhet

När 43 ansvariga utgivare nyligen krävde att regeringen undantar journalistiken från skyddslagens avbildningsförbud satte de fingret på något mycket större än pressfrihet.
Det handlar om hur en lagstiftning som skulle skydda rikets säkerhet i praktiken kommit att underminera både rättssäkerheten och tilltron till staten.

Ett lagrum som få förstår – och ännu färre kan tillämpa

Sedan den 1 januari 2023 gäller skyddslagens avbildningsförbud även när journalister samlar in material enligt tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagen.
Ett foto, en filmsnutt – till och med en miljöbeskrivning – av ett skyddsobjekt kan därmed vara brottslig.
Men ingen vet riktigt vilka objekt som omfattas. Listan över skyddsobjekt är hemlig, och länsstyrelserna hänvisar till sekretess när medier begär ut den.

Resultatet är en absurd rättsordning: det är möjligt att dömas för att ha brutit mot ett förbud vars geografiska räckvidd inte går att ta reda på.
Det är inte säkerhet. Det är rättsosäkerhet.

Nulliteter i säkerhetssystemet

Problemen stannar inte där. Under flera år har även beslutsfattandet bakom militära skyddsobjekt vilat på ogiltig grund.
När Försvarsmakten 2013 införde sina militärregioner saknade dessa giltigt bemyndigande att fatta skyddsobjektsbeslut. Först 2021 – åtta år senare – fastställdes delegationen formellt i SOFO NAT (FM 2021-2061:2).

Beslut som fattats under den mellanliggande perioden är därför nulliteter – rättsligt ogiltiga.
Trots det har sådana beslut legat till grund för avbildningsförbud och i vissa fall för åtal.
Det betyder att människor i praktiken kunnat ställas inför rätta för att ha brutit mot ett beslut som aldrig haft rättsverkan.

Hos länsstyrelserna, där motsvarande beslut fattas civilt, är processerna öppna, diarieförda och rättsligt hållfasta.
Inom det militära systemet har i stället en tyst kultur vuxit fram där formalia ses som ett störmoment. Resultatet är ett skyddssystem utan tydlig rättsgrund.

Myndigheterna själva har slagit larm

Detta är ingen yttre kritik – det är myndigheterna själva som pekat på problemen.
I ett internt PM från Lantmäteriet (2015) framgår att besluten om avbildningsförbud ofta är otydliga och ibland felaktiga. Myndigheten medger att man inte gör egna sekretessbedömningar utan följer objektsägares önskemål och att redigering av flygbilder ibland görs ”för omfattande”.
PM:et konstaterar att en bild inte kan anses hemlig om objektet redan är fullt synligt på publika karttjänster.

Redan Säkerhetspolisen (2008) gick längre: i sitt remissvar till regeringen ifrågasatte myndigheten ”om förbudet mot avbildning är av något värde i dag”, med hänvisning till att satellitbilder och öppna tjänster redan gör detaljerad information tillgänglig.
Säpo betonade att verkligt skydd handlar om informationssäkerhet, inte om att förbjuda kameror.

När både Lantmäteriet och Säpo – två av landets mest säkerhetsinriktade myndigheter – ifrågasätter själva nyttan av avbildningsförbudet, är det ett tydligt tecken på att något gått grundläggande fel.

Norge visar en annan väg

Medan Sverige gör listan över skyddsobjekt hemlig, redovisar Norge öppet sina forbudsområder på en karta som administreras av Nasjonal sikkerhetsmyndighet (NSM).
Karttjänsten nsm.geodataonline.no/sensorapp gör det möjligt för fotografer, drönarpiloter och medier att kontrollera restriktioner i förväg.

Systemet bygger på tydlighet: vem som helst kan se var det är förbjudet att fotografera, medan andra områden är fria.
För särskilt känsliga installationer finns i stället varslingsplikt, inte total hemlighet.
Det norska synsättet är enkelt: säkerheten skyddas av ansvar och teknik, inte av osäkerhet och rädsla.

Avbildningsförbudet har blivit ett självändamål

Det som skulle skydda totalförsvaret har förvandlats till ett instrument för administrativ sekretess.
Myndigheter åberopar skyddsobjekt för att undvika insyn, trots att själva lagen förutsätter att ett skyddsobjekt inte får avslöja hemlig verksamhet genom sin existens.
Om en byggnad blir ”hemlig” så fort någon tar en bild, har det verkliga skyddet redan brustit.

Reform krävs – inte fler skyltar

Regeringen bör omgående se över skyddslagen. Tre enkla steg skulle återställa både förnuft och förtroende:

Inför ett försvarlighetsrekvisit: journalistiskt arbete och annan legitimerad dokumentation ska inte vara brottslig.
Gör beslutsprocessen rättssäker: ogiltiga beslut ska inte kunna ligga till grund för straff.
Skapa transparens: offentlig karta över skyddsobjekt och avbildningsförbud, på samma sätt som i Norge.

Säkerheten stärks av öppenhet – inte av mörker

Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga sitt skydd på hemliga kartor, ogiltiga beslut och hot mot journalister.
Rikets säkerhet skyddas bäst av ett system som medborgarna förstår och har förtroende för.

Det ska inte vara brottsligt att visa verkligheten – särskilt inte när demokratin prövas.

Stockholm, augusti 2025 – Lantmäteriet har de senaste månaderna skakats av avslöjanden om hur sekretessbelagd information om svenska skyddsobjekt och försvarsanläggningar varit fritt tillgänglig i myndighetens digitala arkiv. Avslöjandena visar inte bara på brister i informationssäkerheten – de blottar också en rättslig verklighet där enskilda medborgare riskerar att åtalas för uppgifter som i själva verket kan ha läckt från staten själv.

Vad som läckte

I Lantmäteriets digitala e-tjänster har det funnits:

Detaljerade uppgifter om försvarsanläggningar – berganläggningar, krisledningsplatser och andra skyddsobjekt av militär betydelse.
Skyddade personuppgifter – bland annat fastighetsägare med sekretesskyddad identitet.
Information som i fel händer kan ge en samlad bild av totalförsvarets infrastruktur.

Trots interna varningar fortsatte systemet att vara öppet under flera år. När visselblåsare slog larm försökte ledningen enligt Expressens uppgifter identifiera källor och radera interna chattar.

När staten slarvar – medborgaren får bevisa sin oskuld

Ett nyligen avgjort hovrättsfall illustrerar hur lätt enskilda kan hamna i skottlinjen.
En person åtalades för grov obehörig befattning med hemlig uppgift efter att på ett privat forum ha delat uppgifter om försvarsanläggningar – uppgifter som enligt honom var hämtade från öppna källor.

Åklagarna byggde åtalet på att en sammanställning av öppna uppgifter kunde anses hemlig. Hovrätten konstaterade dock att lagen kräver att uppgifterna i sig rör förhållanden av ”hemlig natur” för att vara straffbara – och att åklagarna inte visat att så var fallet. Personen friades helt.

Kopplingen till Lantmäteriets läcka

Om liknande uppgifter kan hämtas ur myndigheters öppna system – som i Lantmäteriets fall – skapas en farlig situation.
Medborgare som utan ont uppsåt laddar ner, diskuterar eller bearbetar sådan information kan plötsligt befinna sig under Säpos lupp och i en brottsprocess, trots att källorna är öppna och tillgängliga för alla.

Det gör att statens egna brister i informationshantering riskerar att leda till rättsosäkerhet för enskilda, där det i praktiken blir medborgaren som måste visa att materialet inte är hemligt och att inget brott begåtts.

Ett mönster som oroar

När staten brister i sin informationssäkerhet kan samma uppgifter hamna i allmänhetens händer.
När dessa uppgifter används eller sammanställs – även om de är hämtade från helt öppna källor – riskerar enskilda att åtalas och behöva försvara sig mot allvarliga anklagelser.
Rättsprocessen kan i sig bli en tung börda, även vid friande dom.

Slutsats

Lantmäteriets läcka är mer än en teknisk och administrativ skandal. Den visar att när staten misslyckas med att skydda känslig information, är det ofta den enskilde som får betala priset – juridiskt, ekonomiskt och personligt. Och det sker i ett rättssystem där bevisbördan i praktiken kan hamna på medborgaren, även när staten är den som slarvat från början.

Kategori: Informationssäkerhet

När säkerheten blir hemlig för säkerhetens skull – avbildningsförbudet som urholkar demokratin