Domar och beslut – LS-tornet

Skyddsobjektsbeslut och delegationsordning – en blind fläck i säkerhetssystemet

Sedan 2017 har jag varit indragen i en rättsprocess om obehörig befattning med hemlig uppgift. I samband med den processen både breddade och fördjupade jag mina kunskaper – inte bara om själva brottsrubriceringen utan också om militära skyddsobjekt och de processer som omger dem.

Det ledde mig in på att studera delegationsordningen för skyddsobjektsbeslut – och bilden som framträder är allt annat än tydlig.

Här är en förenklad tidslinje:

2010-04 – Skyddslagen (2010:305): Regeringen fattar beslut.
2010-06 – Skyddsförordningen (2010:523): Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
2010-10 – FFS 2010:5: FM Insatschef ges mandat, med möjlighet att delegera.
2010-12 – HKV-bemyndigande (10 910:50559): C INSATS delegerar till Insatsstabens J3.
2013-01 – Militärregionorganisationen inrättas – men utan giltigt bemyndigande.
2013-11 – FFS 2013:1: öppnar för C MR, men endast om C INSATS uttryckligen beslutar.
2017-12 – FFS 2017:11: bekräftar C MR, men samma villkor gäller.
2018-01 – HKV Order (FM 2018-967:6): föreskriver att ändringen ska gälla ”tills reviderad SOFO NAT utges”.
2018–2020 – Ingen reviderad SOFO NAT utges. Beslutsrätten låg därför kvar hos J3/C INSATS. MR-beslut under denna period är därmed starkt ifrågasättbara.
2021-03 – SOFO NAT (FM 2021-2061:2): först här fastställs tydligt delegering till både J3 och MR.
2022–2025 – FIB/ArbO (bl.a. FIB 2022:6) bekräftar delegationsordningen i bilagorna.

Konsekvensen: Under nästan åtta år fanns militärregionerna organisatoriskt – men utan rättsligt hållbart bemyndigande att fatta beslut om militära skyddsobjekt. Det är inte en bagatell, utan påverkar både giltigheten i besluten och rättssäkerheten för dem som åtalats för brott mot skyddslagen.

Och detta är bara det första steget. Efter själva beslutet ska skyddsobjektet också etableras i praktiken – med skyltning, inpasseringskontroll och bevakning. Där har det genom åren förekommit brister: fel skyltar, ogiltiga skyltar eller inga skyltar alls. För tredje man blir det då närmast omöjligt att veta vad som faktiskt gäller.

Hos Länsstyrelserna är kontrasten tydlig: beslutsvägarna är enkla, transparenta och rättsligt hållfasta.

När skyddsobjektsbeslut fattas av obehörig beslutsfattare råder nullitet – beslutet gäller helt enkelt inte. Just därför har militärregionerna i efterhand tvingats fatta nya, korrekta beslut för att försöka “städa upp” i systemet.

Landerholm frias – men vad är egentligen ”hemligt”?

Attunda tingsrätt har nu meddelat sin dom i målet mot Henrik Landerholm, tidigare nationell säkerhetsrådgivare. Han frias från åtalet om vårdslöshet med hemlig uppgift.

Domstolens slutsatser

Tingsrätten konstaterar att handlingarna som glömts kvar i ett hotellrum var säkerhetsskyddsklassificerade och att de ”rört förhållanden av hemlig natur” där ett röjande till främmande makt kunde medföra men för Sveriges säkerhet. Detta byggdes på menbedömningar från Regeringskansliet, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, och vittnena (bl.a. FM101 och Säpos Martin Wagner) ansågs trovärdigt ha redogjort för varför ett röjande skulle vara menligt – även om vissa uppgifter redan var offentliga i andra sammanhang.

Domstolen fann också att handlingarna hade blivit röjda, i och med att de under en tid befunnit sig utom Landerholms kontroll och blivit tillgängliga för obehöriga.

Men avgörande för frikännandet blev rekvisitet grov oaktsamhet. Tingsrätten konstaterar att Landerholm agerat oaktsamt, men inte så flagrant att det når upp till grovt oaktsamt. Därmed frias han från ansvar.

Känslig natur är inte samma sak som hemlig

Domen väcker dock fler frågor än den besvarar. Rätten konstaterar att uppgifterna haft en ”känslig natur” – men känslig är inte detsamma som juridiskt hemlig. Här blir begreppsförvirringen tydlig:

Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen innebär att en myndighet inte lämnar ut uppgifter.
Säkerhetsskyddsklassificering (”kvalificerat hemlig”, ”hemlig”, ”konfidentiell”, ”begränsat hemlig”) är en administrativ etikett för att ange vilken skada ett röjande kan orsaka.
Hemlig uppgift i brottsbalkens mening kräver mer: att uppgiften faktiskt rör ett förhållande av hemlig natur och inte redan är känd eller självröjande.

Att handlingarna skickats via Regeringskansliets ”röda nät”, där endast uppgifter upp till klassen begränsat hemlig får förekomma, gör bilden ännu mer oklar. Det står alltså inte i domen vilken klassificering dokumenten hade, bara att de bedömdes som känsliga och säkerhetsskyddsklassificerade.

Ett återkommande mönster

Detta är inte första gången vi ser detta. När Försvarsmakten eller MUST gör menbedömningar av civila eller ”obekväma” aktörer blir slutsatserna ofta kategoriska: materialet stämplas som hemligt och menligt. I domstol har dessa bedömningar återkommande visat sig vara bristfälliga.

Samtidigt – när ÖB Sverker Göranson 2013 uttalade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka, och frågan väcktes om han röjt rikets säkerhet – valde chefsåklagaren Tomas Lindstrand att inte ens inleda förundersökning. Göransons uttalande ansågs bygga på öppna uppgifter.

Vems bedömning ska väga tyngst?

Här finns parallellen till Landerholm. Han har själv, som nationell säkerhetsrådgivare, bedömt att handlingarna inte innehöll hemliga uppgifter. Trots detta har tre myndigheter i efterhand klassat materialet som hemligt och menligt.

Domen friar Landerholm för att han inte varit grovt oaktsam – men lämnar obesvarat om uppgifterna faktiskt var hemliga i brottsbalkens mening. Och därmed kvarstår kärnfrågan: vem avgör i praktiken vad som är hemligt – den professionella aktören som hanterar materialet, eller myndigheterna som i efterhand gör menbedömningar?

När rekvisiten flyter ihop – fallet Landerholm och tidigare erfarenheter

Rättegången mot Henrik Landerholm om vårdslöshet med hemlig uppgift är på många sätt unik. Det är första gången en sittande nationell säkerhetsrådgivare prövas i domstol. Samtidigt känns åklagarens argument märkligt bekanta. Mats Ljungqvist driver tre linjer:

Det krävs inte att någon faktiskt tagit del av uppgifterna – det räcker att handlingarna kan ha röjts.
Uppgifterna kan skada Sveriges säkerhet om främmande makt får tag på dem.
Handlingarna var hemliga – eftersom de byggde på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, och bedömts så av MUST.

På ytan ser det stringent ut. Men vid närmare granskning blir det problematiskt.

Två rekvisit som blandas ihop

Lagen skiljer på två saker:

Att en uppgift är hemlig (den ska vara belagd med sekretess).
Att ett röjande kan skada rikets säkerhet.

Det är inte så enkelt som att det ena automatiskt leder till det andra. Ändå är det just denna sammanblandning vi ser i Landerholm-fallet: åklagaren argumenterar som om själva risken för skada per automatik innebär att uppgifterna är hemliga.

Frågan om ”självröjande” uppgifter

En central fråga som återkommer i både detta mål och tidigare är: är uppgifterna i materialet av sådan karaktär att en person med kunskap på området kan sluta sig till dem, även om de inte uttryckligen anges?

Detta är ett viktigt rättssäkerhetsmoment. Om det räcker att pussla ihop öppna eller vaga uppgifter för att påstå att hemligheter röjs, riskerar hela systemet att bli godtyckligt. Det kan leda till att även trivial information klassas som hemlig, enbart för att någon med expertis skulle kunna dra slutsatser av den.

Ljungqvists linje – även tidigare

Det här är heller inte första gången Ljungqvist driver detta resonemang. I det mål där jag själv stod åtalad för grov obehörig befattning med hemlig uppgift var upplägget snarlikt:

Att det inte spelade någon roll om uppgifterna verkligen röjts.
Att det var tillräckligt att påstå att främmande makt kunde ha nytta av dem.
Att det faktum att uppgifter bedömts av Försvarsmakten i sig gjorde dem hemliga.

Men när hovrätten till sist prövade saken kom en helt annan bild fram.

Hovrätten om Säpo och Försvarsmakten

Domstolen konstaterade bland annat att Försvarsmaktens och Säpos underlag inte var tillräckligt robust. Det fanns en tendens att hänvisa till säkerhetsklassificering som ett slags facit, utan att belägga varför uppgifter faktiskt skulle vara sekretessbelagda eller vilken konkret skada som skulle uppstå vid ett röjande.

Med andra ord: åklagarens logik höll inte när den prövades mot lagens krav. Det räcker inte att säga att något låterhemligt. Det måste också visas varför det är hemligt och på vilket sätt rikets säkerhet riskeras – och dessutom om materialet faktiskt innehåller uppgifter som är självröjande för någon med expertkunskap.

Landerholm – déjà vu?

Nu står alltså rikets egen säkerhetsrådgivare åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. Oavsett utgången kommer domen att väcka stor uppmärksamhet. Men den principiella frågan kvarstår: ska vi verkligen acceptera att åklagaren slirar på gränsen mellan vad som är hemligt, vad som kan vara skadligt och vad en expert kan sluta sig till?

Om rättssäkerheten ska ha någon tyngd krävs tydliga rekvisit – och en myndighetskultur som respekterar dem. Annars riskerar vi att alla uppgifter som bedömts av Försvarsmakten eller Säpo per automatik stämplas som hemliga. Det vore en rättsstat på mycket tunn is.

Dom i Hovrätten för Västra Sverige, mål B 3110-24

Västra HR B 3110-24 Dom 2024-11-05 Ladda ner

En rättssäker dom i känslig terräng

Hovrätten för Västra Sveriges dom den 5 november 2024 i mål B 3110-24 är en tydlig påminnelse om varför rättsstaten vilar på legalitet, beviskrav och tydliga gränser för det straffbara området – även när målet gäller rikets säkerhet.

Sammanhanget

Åtalet avsåg obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 19 kap. 7 § brottsbalken. Den tilltalade hade drivit ett forum där uppgifter om försvarsanläggningar delats, och åklagarna menade att den sammantagna informationen – trots att varje del kunde vara allmänt känd – i sin helhet utgjorde en hemlig uppgift.

Hovrätten sätter ned foten: Rättssäkerheten först

Hovrätten gör något ovanligt men juridiskt helt nödvändigt: man vägrar att tänja på lagens rekvisit för att passa syftet med åtalet.

Avvisar konstruktionen av ”sammanställd hemlighet”
Domstolen klargör att det enligt lagtext och förarbeten inte är straffbart att hantera öppna uppgifter – inte ens om de kombineras till något som i praktiken kan vara känsligt. Detta är ett centralt besked: säkerhetspolitiska skäl kan inte utöka det straffbara området utan lagstöd.
Kritik mot åklagarens vaga gärningsbeskrivning
Åklagarna kunde inte specificera vilka uppgifter som var hemliga, trots flera chanser. Istället hänvisade man till Försvarsmaktens menbedömning, som hovrätten med rätta beskriver som allmänt hållen och bristfälligt underbyggd.
Respekt för legalitetsprincipen
Det centrala rekvisitet – ”förhållande av hemlig natur” – tolkas strikt, i linje med lagens syfte och förarbeten. Att rucka på det hade inneburit en urholkning av rättssäkerheten.

En dom som upprätthåller gränserna

Denna dom påminner om att domstolens uppgift inte är att skapa nya former av brott utifrån goda avsikter, utan att pröva det som faktiskt är straffbart enligt lag. Den är ett tydligt uttryck för rättsstatlig integritet – även i ett mål där känsliga ämnen och potentiell risk för rikets säkerhet väger tungt.

Dom i Göteborgs Tingsrätt, mål B 10397-22

Göteborgs TR B 10397-22 Dom 2024-03-22 Ladda ner

En dom på lös grund: När rättsosäkerheten döms ut som rättssäkerhet

Göteborgs tingsrätts dom från 22 mars 2024 i mål B 10397-22 framstår vid första anblick som ett kraftfullt rättsligt ingripande mot potentiella hot mot rikets säkerhet. Men vid en närmare granskning reser domen allvarliga frågor om rättssäkerhet, beviskrav och den straffrättsliga legalitetsprincipen.

Vad gällde målet?

En man med militärt intresse och teknisk kompetens döms till 3,5 års fängelse för att ha drivit ett forum där uppgifter om försvarsanläggningar delades. Tingsrätten menar att det sammanställda materialet på forumet LS-tornet utgjorde uppgifter av hemlig natur, trots att man samtidigt erkänner att många av uppgifterna kunde hämtas från öppna källor.

Problemet: Oklarhet kring vad som är brottsligt

Domen brister på flera avgörande punkter:

Ingen tydlig identifiering av vilka uppgifter som är hemliga. Tingsrätten accepterar generella påståenden om ”sammanställningens skadlighet” utan att konkret visa vilka uppgifter som varit skyddade.
Menbedömningen från Försvarsmakten åberopas som objektiv sanning, trots att den saknar transparens och inte ens följer myndighetens egna handböcker. Den utgör i praktiken en partsinlaga.
Legalitetsprincipen sätts ur spel. Enligt 19 kap. 7 § BrB krävs att det rör sig om uppgifter av ”hemlig natur”. Att detta krav i praktiken rundas genom att hänvisa till en ”sammanställningseffekt” innebär en farlig glidning i straffansvarets gränser.
Ingen tydlig avvägning mellan allmänt kända uppgifter och påstådd hemlighet. Rätten bortser från att de flesta uppgifterna är offentligt tillgängliga, och förutsätter ändå att deras kombination gör dem olagliga – trots att detta inte har något stöd i lagförarbeten.

En farlig signal till samhället

Domen riskerar att sätta ett prejudikat där inhämtning och systematisering av öppet material kan utgöra brott – trots att det strider mot rättens uppgift att tolka lag i enlighet med dess ordalydelse och förarbeten. Det skapar en otydlig och rättsosäker gräns för vad som är tillåtet.

Att fällande domar bygger på denna typ av konstruerad hemlighet snarare än faktiska skyddade uppgifter är inte bara problematiskt – det är ett steg bort från rättsstaten.