Skyddsvärd information

När säkerheten blir hemlig för säkerhetens skull – avbildningsförbudet som urholkar demokratin

När 43 ansvariga utgivare nyligen krävde att regeringen undantar journalistiken från skyddslagens avbildningsförbud satte de fingret på något mycket större än pressfrihet.
Det handlar om hur en lagstiftning som skulle skydda rikets säkerhet i praktiken kommit att underminera både rättssäkerheten och tilltron till staten.

Ett lagrum som få förstår – och ännu färre kan tillämpa

Sedan den 1 januari 2023 gäller skyddslagens avbildningsförbud även när journalister samlar in material enligt tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagen.
Ett foto, en filmsnutt – till och med en miljöbeskrivning – av ett skyddsobjekt kan därmed vara brottslig.
Men ingen vet riktigt vilka objekt som omfattas. Listan över skyddsobjekt är hemlig, och länsstyrelserna hänvisar till sekretess när medier begär ut den.

Resultatet är en absurd rättsordning: det är möjligt att dömas för att ha brutit mot ett förbud vars geografiska räckvidd inte går att ta reda på.
Det är inte säkerhet. Det är rättsosäkerhet.

Nulliteter i säkerhetssystemet

Problemen stannar inte där. Under flera år har även beslutsfattandet bakom militära skyddsobjekt vilat på ogiltig grund.
När Försvarsmakten 2013 införde sina militärregioner saknade dessa giltigt bemyndigande att fatta skyddsobjektsbeslut. Först 2021 – åtta år senare – fastställdes delegationen formellt i SOFO NAT (FM 2021-2061:2).

Beslut som fattats under den mellanliggande perioden är därför nulliteter – rättsligt ogiltiga.
Trots det har sådana beslut legat till grund för avbildningsförbud och i vissa fall för åtal.
Det betyder att människor i praktiken kunnat ställas inför rätta för att ha brutit mot ett beslut som aldrig haft rättsverkan.

Hos länsstyrelserna, där motsvarande beslut fattas civilt, är processerna öppna, diarieförda och rättsligt hållfasta.
Inom det militära systemet har i stället en tyst kultur vuxit fram där formalia ses som ett störmoment. Resultatet är ett skyddssystem utan tydlig rättsgrund.

Myndigheterna själva har slagit larm

Detta är ingen yttre kritik – det är myndigheterna själva som pekat på problemen.
I ett internt PM från Lantmäteriet (2015) framgår att besluten om avbildningsförbud ofta är otydliga och ibland felaktiga. Myndigheten medger att man inte gör egna sekretessbedömningar utan följer objektsägares önskemål och att redigering av flygbilder ibland görs ”för omfattande”.
PM:et konstaterar att en bild inte kan anses hemlig om objektet redan är fullt synligt på publika karttjänster.

Redan Säkerhetspolisen (2008) gick längre: i sitt remissvar till regeringen ifrågasatte myndigheten ”om förbudet mot avbildning är av något värde i dag”, med hänvisning till att satellitbilder och öppna tjänster redan gör detaljerad information tillgänglig.
Säpo betonade att verkligt skydd handlar om informationssäkerhet, inte om att förbjuda kameror.

När både Lantmäteriet och Säpo – två av landets mest säkerhetsinriktade myndigheter – ifrågasätter själva nyttan av avbildningsförbudet, är det ett tydligt tecken på att något gått grundläggande fel.

Norge visar en annan väg

Medan Sverige gör listan över skyddsobjekt hemlig, redovisar Norge öppet sina forbudsområder på en karta som administreras av Nasjonal sikkerhetsmyndighet (NSM).
Karttjänsten nsm.geodataonline.no/sensorapp gör det möjligt för fotografer, drönarpiloter och medier att kontrollera restriktioner i förväg.

Systemet bygger på tydlighet: vem som helst kan se var det är förbjudet att fotografera, medan andra områden är fria.
För särskilt känsliga installationer finns i stället varslingsplikt, inte total hemlighet.
Det norska synsättet är enkelt: säkerheten skyddas av ansvar och teknik, inte av osäkerhet och rädsla.

Avbildningsförbudet har blivit ett självändamål

Det som skulle skydda totalförsvaret har förvandlats till ett instrument för administrativ sekretess.
Myndigheter åberopar skyddsobjekt för att undvika insyn, trots att själva lagen förutsätter att ett skyddsobjekt inte får avslöja hemlig verksamhet genom sin existens.
Om en byggnad blir ”hemlig” så fort någon tar en bild, har det verkliga skyddet redan brustit.

Reform krävs – inte fler skyltar

Regeringen bör omgående se över skyddslagen. Tre enkla steg skulle återställa både förnuft och förtroende:

Inför ett försvarlighetsrekvisit: journalistiskt arbete och annan legitimerad dokumentation ska inte vara brottslig.
Gör beslutsprocessen rättssäker: ogiltiga beslut ska inte kunna ligga till grund för straff.
Skapa transparens: offentlig karta över skyddsobjekt och avbildningsförbud, på samma sätt som i Norge.

Säkerheten stärks av öppenhet – inte av mörker

Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga sitt skydd på hemliga kartor, ogiltiga beslut och hot mot journalister.
Rikets säkerhet skyddas bäst av ett system som medborgarna förstår och har förtroende för.

Det ska inte vara brottsligt att visa verkligheten – särskilt inte när demokratin prövas.

Skyddsobjektsbeslut och delegationsordning – en blind fläck i säkerhetssystemet

Sedan 2017 har jag varit indragen i en rättsprocess om obehörig befattning med hemlig uppgift. I samband med den processen både breddade och fördjupade jag mina kunskaper – inte bara om själva brottsrubriceringen utan också om militära skyddsobjekt och de processer som omger dem.

Det ledde mig in på att studera delegationsordningen för skyddsobjektsbeslut – och bilden som framträder är allt annat än tydlig.

Här är en förenklad tidslinje:

2010-04 – Skyddslagen (2010:305): Regeringen fattar beslut.
2010-06 – Skyddsförordningen (2010:523): Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
2010-10 – FFS 2010:5: FM Insatschef ges mandat, med möjlighet att delegera.
2010-12 – HKV-bemyndigande (10 910:50559): C INSATS delegerar till Insatsstabens J3.
2013-01 – Militärregionorganisationen inrättas – men utan giltigt bemyndigande.
2013-11 – FFS 2013:1: öppnar för C MR, men endast om C INSATS uttryckligen beslutar.
2017-12 – FFS 2017:11: bekräftar C MR, men samma villkor gäller.
2018-01 – HKV Order (FM 2018-967:6): föreskriver att ändringen ska gälla ”tills reviderad SOFO NAT utges”.
2018–2020 – Ingen reviderad SOFO NAT utges. Beslutsrätten låg därför kvar hos J3/C INSATS. MR-beslut under denna period är därmed starkt ifrågasättbara.
2021-03 – SOFO NAT (FM 2021-2061:2): först här fastställs tydligt delegering till både J3 och MR.
2022–2025 – FIB/ArbO (bl.a. FIB 2022:6) bekräftar delegationsordningen i bilagorna.

Konsekvensen: Under nästan åtta år fanns militärregionerna organisatoriskt – men utan rättsligt hållbart bemyndigande att fatta beslut om militära skyddsobjekt. Det är inte en bagatell, utan påverkar både giltigheten i besluten och rättssäkerheten för dem som åtalats för brott mot skyddslagen.

Och detta är bara det första steget. Efter själva beslutet ska skyddsobjektet också etableras i praktiken – med skyltning, inpasseringskontroll och bevakning. Där har det genom åren förekommit brister: fel skyltar, ogiltiga skyltar eller inga skyltar alls. För tredje man blir det då närmast omöjligt att veta vad som faktiskt gäller.

Hos Länsstyrelserna är kontrasten tydlig: beslutsvägarna är enkla, transparenta och rättsligt hållfasta.

När skyddsobjektsbeslut fattas av obehörig beslutsfattare råder nullitet – beslutet gäller helt enkelt inte. Just därför har militärregionerna i efterhand tvingats fatta nya, korrekta beslut för att försöka “städa upp” i systemet.

Landerholm frias – men vad är egentligen ”hemligt”?

Attunda tingsrätt har nu meddelat sin dom i målet mot Henrik Landerholm, tidigare nationell säkerhetsrådgivare. Han frias från åtalet om vårdslöshet med hemlig uppgift.

Domstolens slutsatser

Tingsrätten konstaterar att handlingarna som glömts kvar i ett hotellrum var säkerhetsskyddsklassificerade och att de ”rört förhållanden av hemlig natur” där ett röjande till främmande makt kunde medföra men för Sveriges säkerhet. Detta byggdes på menbedömningar från Regeringskansliet, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, och vittnena (bl.a. FM101 och Säpos Martin Wagner) ansågs trovärdigt ha redogjort för varför ett röjande skulle vara menligt – även om vissa uppgifter redan var offentliga i andra sammanhang.

Domstolen fann också att handlingarna hade blivit röjda, i och med att de under en tid befunnit sig utom Landerholms kontroll och blivit tillgängliga för obehöriga.

Men avgörande för frikännandet blev rekvisitet grov oaktsamhet. Tingsrätten konstaterar att Landerholm agerat oaktsamt, men inte så flagrant att det når upp till grovt oaktsamt. Därmed frias han från ansvar.

Känslig natur är inte samma sak som hemlig

Domen väcker dock fler frågor än den besvarar. Rätten konstaterar att uppgifterna haft en ”känslig natur” – men känslig är inte detsamma som juridiskt hemlig. Här blir begreppsförvirringen tydlig:

Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen innebär att en myndighet inte lämnar ut uppgifter.
Säkerhetsskyddsklassificering (”kvalificerat hemlig”, ”hemlig”, ”konfidentiell”, ”begränsat hemlig”) är en administrativ etikett för att ange vilken skada ett röjande kan orsaka.
Hemlig uppgift i brottsbalkens mening kräver mer: att uppgiften faktiskt rör ett förhållande av hemlig natur och inte redan är känd eller självröjande.

Att handlingarna skickats via Regeringskansliets ”röda nät”, där endast uppgifter upp till klassen begränsat hemlig får förekomma, gör bilden ännu mer oklar. Det står alltså inte i domen vilken klassificering dokumenten hade, bara att de bedömdes som känsliga och säkerhetsskyddsklassificerade.

Ett återkommande mönster

Detta är inte första gången vi ser detta. När Försvarsmakten eller MUST gör menbedömningar av civila eller ”obekväma” aktörer blir slutsatserna ofta kategoriska: materialet stämplas som hemligt och menligt. I domstol har dessa bedömningar återkommande visat sig vara bristfälliga.

Samtidigt – när ÖB Sverker Göranson 2013 uttalade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka, och frågan väcktes om han röjt rikets säkerhet – valde chefsåklagaren Tomas Lindstrand att inte ens inleda förundersökning. Göransons uttalande ansågs bygga på öppna uppgifter.

Vems bedömning ska väga tyngst?

Här finns parallellen till Landerholm. Han har själv, som nationell säkerhetsrådgivare, bedömt att handlingarna inte innehöll hemliga uppgifter. Trots detta har tre myndigheter i efterhand klassat materialet som hemligt och menligt.

Domen friar Landerholm för att han inte varit grovt oaktsam – men lämnar obesvarat om uppgifterna faktiskt var hemliga i brottsbalkens mening. Och därmed kvarstår kärnfrågan: vem avgör i praktiken vad som är hemligt – den professionella aktören som hanterar materialet, eller myndigheterna som i efterhand gör menbedömningar?

När rekvisiten flyter ihop – fallet Landerholm och tidigare erfarenheter

Rättegången mot Henrik Landerholm om vårdslöshet med hemlig uppgift är på många sätt unik. Det är första gången en sittande nationell säkerhetsrådgivare prövas i domstol. Samtidigt känns åklagarens argument märkligt bekanta. Mats Ljungqvist driver tre linjer:

Det krävs inte att någon faktiskt tagit del av uppgifterna – det räcker att handlingarna kan ha röjts.
Uppgifterna kan skada Sveriges säkerhet om främmande makt får tag på dem.
Handlingarna var hemliga – eftersom de byggde på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, och bedömts så av MUST.

På ytan ser det stringent ut. Men vid närmare granskning blir det problematiskt.

Två rekvisit som blandas ihop

Lagen skiljer på två saker:

Att en uppgift är hemlig (den ska vara belagd med sekretess).
Att ett röjande kan skada rikets säkerhet.

Det är inte så enkelt som att det ena automatiskt leder till det andra. Ändå är det just denna sammanblandning vi ser i Landerholm-fallet: åklagaren argumenterar som om själva risken för skada per automatik innebär att uppgifterna är hemliga.

Frågan om ”självröjande” uppgifter

En central fråga som återkommer i både detta mål och tidigare är: är uppgifterna i materialet av sådan karaktär att en person med kunskap på området kan sluta sig till dem, även om de inte uttryckligen anges?

Detta är ett viktigt rättssäkerhetsmoment. Om det räcker att pussla ihop öppna eller vaga uppgifter för att påstå att hemligheter röjs, riskerar hela systemet att bli godtyckligt. Det kan leda till att även trivial information klassas som hemlig, enbart för att någon med expertis skulle kunna dra slutsatser av den.

Ljungqvists linje – även tidigare

Det här är heller inte första gången Ljungqvist driver detta resonemang. I det mål där jag själv stod åtalad för grov obehörig befattning med hemlig uppgift var upplägget snarlikt:

Att det inte spelade någon roll om uppgifterna verkligen röjts.
Att det var tillräckligt att påstå att främmande makt kunde ha nytta av dem.
Att det faktum att uppgifter bedömts av Försvarsmakten i sig gjorde dem hemliga.

Men när hovrätten till sist prövade saken kom en helt annan bild fram.

Hovrätten om Säpo och Försvarsmakten

Domstolen konstaterade bland annat att Försvarsmaktens och Säpos underlag inte var tillräckligt robust. Det fanns en tendens att hänvisa till säkerhetsklassificering som ett slags facit, utan att belägga varför uppgifter faktiskt skulle vara sekretessbelagda eller vilken konkret skada som skulle uppstå vid ett röjande.

Med andra ord: åklagarens logik höll inte när den prövades mot lagens krav. Det räcker inte att säga att något låterhemligt. Det måste också visas varför det är hemligt och på vilket sätt rikets säkerhet riskeras – och dessutom om materialet faktiskt innehåller uppgifter som är självröjande för någon med expertkunskap.

Landerholm – déjà vu?

Nu står alltså rikets egen säkerhetsrådgivare åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. Oavsett utgången kommer domen att väcka stor uppmärksamhet. Men den principiella frågan kvarstår: ska vi verkligen acceptera att åklagaren slirar på gränsen mellan vad som är hemligt, vad som kan vara skadligt och vad en expert kan sluta sig till?

Om rättssäkerheten ska ha någon tyngd krävs tydliga rekvisit – och en myndighetskultur som respekterar dem. Annars riskerar vi att alla uppgifter som bedömts av Försvarsmakten eller Säpo per automatik stämplas som hemliga. Det vore en rättsstat på mycket tunn is.

Försvarsmaktens ansvar – från PFAS till ”tomma skåp

kkrvaht_1_2005_4 Ladda ner

När Rickard Malmström (MP) i maj 2025 skrev på Svenska Dagbladets debattsida om Försvarsmaktens ansvar att sanera PFAS-föroreningar, satte han fingret på något som handlar om mer än miljögifter i grundvattnet. Frågan rör i grunden försvarets vilja – och ibland ovilja – att ta fullt ansvar när det gäller.

Försvarsmakten har en unik position i Sverige. Myndigheten åtnjuter ett starkt förtroende och en hög grad av respekt, inte minst i tider av ökade säkerhetspolitiska spänningar. Men den respekten får inte bli en frisedel från granskning. När föroreningarna från tidigare verksamhet hotar dricksvattnet i Uppsala och på andra platser, räcker det inte att hänvisa till långsamma processer och juridiska prövningar. Att vänta på domar eller formella beslut är inte ansvarstagande – det är att skjuta problemet framför sig.

Historien visar dessutom att detta inte är något nytt. I artikeln Att undvika offentlighetsprincipen (2005) beskriver Evabritta Wallberg hur Försvarsmakten under årtionden utvecklat en kultur där insyn ofta ses som ett problem, inte en självklarhet. Metoderna har varierat: att inte diarieföra känsliga handlingar, att gallra eller förstöra dokument, att föra över material till privata arkiv där tillgången kan begränsas. Ibland har sekretessen haft stöd i lagen – men inte sällan har den drivits längre än lagens avsikt.

Det finns ett mönster här: öppenhet och insyn fungerar utmärkt när det gynnar Försvarsmakten själv, men när information riskerar att skada myndighetens anseende eller blotta misstag, blir det plötsligt fråga om sekretess, interna utredningar och försvunna dokument.

Malmströms krav på öppenhet i PFAS-frågan är därför mer än en lokal miljöfråga – det är ett test på om Försvarsmakten är villig att bryta med ett historiskt mönster. För i slutändan handlar det inte bara om att sanera förgiftad mark, utan om att sanera en kultur där ansvarstagande alltför ofta väger lätt mot myndighetens egenintresse.

Sverige förtjänar ett försvar som inte bara skyddar landet från yttre hot, utan också står rakryggat i mötet med den egna befolkningen – även när det blåser.