Rättegången mot Henrik Landerholm om vårdslöshet med hemlig uppgift är på många sätt unik. Det är första gången en sittande nationell säkerhetsrådgivare prövas i domstol. Samtidigt känns åklagarens argument märkligt bekanta. Mats Ljungqvist driver tre linjer:
- Det krävs inte att någon faktiskt tagit del av uppgifterna – det räcker att handlingarna kan ha röjts.
- Uppgifterna kan skada Sveriges säkerhet om främmande makt får tag på dem.
- Handlingarna var hemliga – eftersom de byggde på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, och bedömts så av MUST.
På ytan ser det stringent ut. Men vid närmare granskning blir det problematiskt.
Två rekvisit som blandas ihop
Lagen skiljer på två saker:
- Att en uppgift är hemlig (den ska vara belagd med sekretess).
- Att ett röjande kan skada rikets säkerhet.
Det är inte så enkelt som att det ena automatiskt leder till det andra. Ändå är det just denna sammanblandning vi ser i Landerholm-fallet: åklagaren argumenterar som om själva risken för skada per automatik innebär att uppgifterna är hemliga.
Frågan om ”självröjande” uppgifter
En central fråga som återkommer i både detta mål och tidigare är: är uppgifterna i materialet av sådan karaktär att en person med kunskap på området kan sluta sig till dem, även om de inte uttryckligen anges?
Detta är ett viktigt rättssäkerhetsmoment. Om det räcker att pussla ihop öppna eller vaga uppgifter för att påstå att hemligheter röjs, riskerar hela systemet att bli godtyckligt. Det kan leda till att även trivial information klassas som hemlig, enbart för att någon med expertis skulle kunna dra slutsatser av den.
Ljungqvists linje – även tidigare
Det här är heller inte första gången Ljungqvist driver detta resonemang. I det mål där jag själv stod åtalad för grov obehörig befattning med hemlig uppgift var upplägget snarlikt:
- Att det inte spelade någon roll om uppgifterna verkligen röjts.
- Att det var tillräckligt att påstå att främmande makt kunde ha nytta av dem.
- Att det faktum att uppgifter bedömts av Försvarsmakten i sig gjorde dem hemliga.
Men när hovrätten till sist prövade saken kom en helt annan bild fram.
Hovrätten om Säpo och Försvarsmakten
Domstolen konstaterade bland annat att Försvarsmaktens och Säpos underlag inte var tillräckligt robust. Det fanns en tendens att hänvisa till säkerhetsklassificering som ett slags facit, utan att belägga varför uppgifter faktiskt skulle vara sekretessbelagda eller vilken konkret skada som skulle uppstå vid ett röjande.
Med andra ord: åklagarens logik höll inte när den prövades mot lagens krav. Det räcker inte att säga att något låterhemligt. Det måste också visas varför det är hemligt och på vilket sätt rikets säkerhet riskeras – och dessutom om materialet faktiskt innehåller uppgifter som är självröjande för någon med expertkunskap.
Landerholm – déjà vu?
Nu står alltså rikets egen säkerhetsrådgivare åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. Oavsett utgången kommer domen att väcka stor uppmärksamhet. Men den principiella frågan kvarstår: ska vi verkligen acceptera att åklagaren slirar på gränsen mellan vad som är hemligt, vad som kan vara skadligt och vad en expert kan sluta sig till?
Om rättssäkerheten ska ha någon tyngd krävs tydliga rekvisit – och en myndighetskultur som respekterar dem. Annars riskerar vi att alla uppgifter som bedömts av Försvarsmakten eller Säpo per automatik stämplas som hemliga. Det vore en rättsstat på mycket tunn is.