Attunda tingsrätt har nu meddelat sin dom i målet mot Henrik Landerholm, tidigare nationell säkerhetsrådgivare. Han frias från åtalet om vårdslöshet med hemlig uppgift.
Domstolens slutsatser
Tingsrätten konstaterar att handlingarna som glömts kvar i ett hotellrum var säkerhetsskyddsklassificerade och att de ”rört förhållanden av hemlig natur” där ett röjande till främmande makt kunde medföra men för Sveriges säkerhet. Detta byggdes på menbedömningar från Regeringskansliet, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, och vittnena (bl.a. FM101 och Säpos Martin Wagner) ansågs trovärdigt ha redogjort för varför ett röjande skulle vara menligt – även om vissa uppgifter redan var offentliga i andra sammanhang.
Domstolen fann också att handlingarna hade blivit röjda, i och med att de under en tid befunnit sig utom Landerholms kontroll och blivit tillgängliga för obehöriga.
Men avgörande för frikännandet blev rekvisitet grov oaktsamhet. Tingsrätten konstaterar att Landerholm agerat oaktsamt, men inte så flagrant att det når upp till grovt oaktsamt. Därmed frias han från ansvar.
Känslig natur är inte samma sak som hemlig
Domen väcker dock fler frågor än den besvarar. Rätten konstaterar att uppgifterna haft en ”känslig natur” – men känslig är inte detsamma som juridiskt hemlig. Här blir begreppsförvirringen tydlig:
- Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen innebär att en myndighet inte lämnar ut uppgifter.
- Säkerhetsskyddsklassificering (”kvalificerat hemlig”, ”hemlig”, ”konfidentiell”, ”begränsat hemlig”) är en administrativ etikett för att ange vilken skada ett röjande kan orsaka.
- Hemlig uppgift i brottsbalkens mening kräver mer: att uppgiften faktiskt rör ett förhållande av hemlig natur och inte redan är känd eller självröjande.
Att handlingarna skickats via Regeringskansliets ”röda nät”, där endast uppgifter upp till klassen begränsat hemlig får förekomma, gör bilden ännu mer oklar. Det står alltså inte i domen vilken klassificering dokumenten hade, bara att de bedömdes som känsliga och säkerhetsskyddsklassificerade.
Ett återkommande mönster
Detta är inte första gången vi ser detta. När Försvarsmakten eller MUST gör menbedömningar av civila eller ”obekväma” aktörer blir slutsatserna ofta kategoriska: materialet stämplas som hemligt och menligt. I domstol har dessa bedömningar återkommande visat sig vara bristfälliga.
Samtidigt – när ÖB Sverker Göranson 2013 uttalade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka, och frågan väcktes om han röjt rikets säkerhet – valde chefsåklagaren Tomas Lindstrand att inte ens inleda förundersökning. Göransons uttalande ansågs bygga på öppna uppgifter.
Vems bedömning ska väga tyngst?
Här finns parallellen till Landerholm. Han har själv, som nationell säkerhetsrådgivare, bedömt att handlingarna inte innehöll hemliga uppgifter. Trots detta har tre myndigheter i efterhand klassat materialet som hemligt och menligt.
Domen friar Landerholm för att han inte varit grovt oaktsam – men lämnar obesvarat om uppgifterna faktiskt var hemliga i brottsbalkens mening. Och därmed kvarstår kärnfrågan: vem avgör i praktiken vad som är hemligt – den professionella aktören som hanterar materialet, eller myndigheterna som i efterhand gör menbedömningar?