Sedan 2017 har jag varit indragen i en rättsprocess om obehörig befattning med hemlig uppgift. I samband med den processen både breddade och fördjupade jag mina kunskaper – inte bara om själva brottsrubriceringen utan också om militära skyddsobjekt och de processer som omger dem.
Det ledde mig in på att studera delegationsordningen för skyddsobjektsbeslut – och bilden som framträder är allt annat än tydlig.
Här är en förenklad tidslinje:
- 2010-04 – Skyddslagen (2010:305): Regeringen fattar beslut.
- 2010-06 – Skyddsförordningen (2010:523): Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
- 2010-10 – FFS 2010:5: FM Insatschef ges mandat, med möjlighet att delegera.
- 2010-12 – HKV-bemyndigande (10 910:50559): C INSATS delegerar till Insatsstabens J3.
- 2013-01 – Militärregionorganisationen inrättas – men utan giltigt bemyndigande.
- 2013-11 – FFS 2013:1: öppnar för C MR, men endast om C INSATS uttryckligen beslutar.
- 2017-12 – FFS 2017:11: bekräftar C MR, men samma villkor gäller.
- 2018-01 – HKV Order (FM 2018-967:6): föreskriver att ändringen ska gälla ”tills reviderad SOFO NAT utges”.
- 2018–2020 – Ingen reviderad SOFO NAT utges. Beslutsrätten låg därför kvar hos J3/C INSATS. MR-beslut under denna period är därmed starkt ifrågasättbara.
- 2021-03 – SOFO NAT (FM 2021-2061:2): först här fastställs tydligt delegering till både J3 och MR.
- 2022–2025 – FIB/ArbO (bl.a. FIB 2022:6) bekräftar delegationsordningen i bilagorna.
Konsekvensen: Under nästan åtta år fanns militärregionerna organisatoriskt – men utan rättsligt hållbart bemyndigande att fatta beslut om militära skyddsobjekt. Det är inte en bagatell, utan påverkar både giltigheten i besluten och rättssäkerheten för dem som åtalats för brott mot skyddslagen.
Och detta är bara det första steget. Efter själva beslutet ska skyddsobjektet också etableras i praktiken – med skyltning, inpasseringskontroll och bevakning. Där har det genom åren förekommit brister: fel skyltar, ogiltiga skyltar eller inga skyltar alls. För tredje man blir det då närmast omöjligt att veta vad som faktiskt gäller.
Hos Länsstyrelserna är kontrasten tydlig: beslutsvägarna är enkla, transparenta och rättsligt hållfasta.
När skyddsobjektsbeslut fattas av obehörig beslutsfattare råder nullitet – beslutet gäller helt enkelt inte. Just därför har militärregionerna i efterhand tvingats fatta nya, korrekta beslut för att försöka “städa upp” i systemet.