En svensk studie i paranoia, prestige och parkeringsövervakning.
Det är inte lätt att vara åklagare i Sverige år 2024.
Man kan knappt ta sig till Ica utan att en DL-skyltad Skoda Octavia, körd av trötta diplomater i för stora rockar, plötsligt dyker upp bakom ens kundvagn. En del människor hade kallat det slump. Mats Ljungqvist kallar det underrättelseverksamhet.
För enligt Expressen ”känner sig” Ljungqvist kartlagd – av ryska spioner som i sitt bristande tålamod valt att köra runt i fullt märkta diplomatbilar. En metod så listig att den måste ha planerats av samma underrättelsetjänst som en gång tyckte att Novitjok på dörrhandtag var en diskret gest.
Kanske har de valt just Mats Ljungqvist för att han – trots Riksenheten för säkerhetsmåls envetna skäggkrav – är den som är lättast att få syn på? En man som på håll utstrålar ”rikets säkerhet, men också lite tid över för intervjuer”.
I Expressens reportage berättar han att ryssarna ”försöker ta reda på vilka mobiltelefoner vi har”. Man ser det framför sig: en rysk agent, gömd bakom en fikarondell i Solna, utrustad med en gammal Nokia och en notisapp från 2011.
Det verkligt imponerande är dock hur effektivt Ljungqvist själv, med mediernas hjälp, bidrar till just den kartläggning han oroar sig för. För den dag Ryssland verkligen undrade vem som leder de svenska spionmålen, behövde de bara öppna kvällstidningen.
Där står allt: namn, bild, bostadsområde, arbetsplats, tjänstebil, citat, analys, ljudklipp – allt levererat i 4K-upplösning.
Om det här är sekretess, så är det en mycket svensk variant: transparent, vänlig och tillgänglig för alla.
Säpo – numera mer kommenterande än operativa – säger sig vara ”väl medvetna” om situationen, men att det är ”svårt att ingripa”. Det är förståeligt.
Wienkonventionen förbjuder visserligen att man stoppar diplomatbilar, men inte att man slutar prata offentligt om sina hemliga säkerhetsrutiner.
Kanske är det här den nya svenska doktrinen: försvar genom öppenhet. Ju mer vi berättar om våra svagheter, desto mindre intressanta blir de. Ett slags nationell motsvarighet till ”du kan inte mobba mig om jag redan gjort det själv”.
Så medan DL-bilarna rullar vidare i sakta mak längs Valhallavägen, fortsätter åklagaren att tala ut i pressen om hur han blivit skuggad – av samma bil, två gånger, på olika platser.
Det är naturligtvis mycket oroande. Eller så är det bara någon som glömde att Stockholm är en rätt liten stad.
Förhoppningsvis inser våra myndigheter snart att det mest effektiva sättet att skydda rikets hemligheter kanske inte är att ge dem till Expressen i exklusiv intervju.
Men det är klart – om man ändå utgår från att telefonen är avlyssnad, kan man ju lika gärna tala direkt till publiken.